Lönesänkarna, del 2
2. EN
ALLT MINDRE GRUPP BLIR ALLT RIKARE
Den rikaste hundradelen äger
1/3 av all förmögenhet. Rikedomen i Sverige har med andra ord samlats där.
Jesper Roine,
Handelshögskolan: ”Den lilla andelen rika
får allt större andel av pengarna, och då blir det en mycket viktig grupp. Den
översta procenten under sekelskiftet tjänade ca 20 procent av allt. Efter 1980
bryts trenden och toppinkomsttagarna har sedan dess fördubblat sina inkomster.”
Rune Andersson återigen: ”Ett
samhälle fungerar inte med för små inkomstklyftor. De fattiga måste klara sig
men det måste vara skillnad.”
Där ser man! (Tack, Rune, att
de fattiga ändå får överleva.) Jag undrar varför det måste vara skillnad…
Kanske för att de fattiga ska skärpa till sig, och förstå att de måste kämpa
för att komma nånvart. Som Rune gjort. Att Rune råkade befinna sig på rätt
plats, i rätt tid, har inte med saken att göra. Att det kom en slags jättevåg
av ”good fortune”, och gjorde alla ”medel-rika” plötsligt snuskigt rika, av
andra omständigheter än bara för att Rune är så smart, har inte med saken att
göra.
P-O Edin, f.d. ekonom LO, menar
att förändringen som var berodde på medvetna beslut. Medvetna, politiska
beslut.
Engelbert Stockhammer,
professor i nationalekonomi, menar att efter 1980-talet så ändrades den
ekonomiska politiken, det blev en politik som gav mer spelrum för kapitalet. De
borgerliga kämpade för detta, då de ansåg att det måste skapas en större
vinstandel. Tyvärr ansåg även socialdemokraterna detsamma. Genom devalvering
pressades löntagarnas löner ner till 1930-talets nivå. Näringslivet fick då teoretiskt
råd att investera, men detta gjorde de inte. Istället tog de ut högre priser,
vilket tog slut av devalveringen.
