En modig välfärdspolitik kräver nerväxt

”Om folket röstar på rödgröna, kommer majoriteten få det ekonomiskt sämre”. Det är ödesmätta ord från Carl B Hamilton (SvD 4/8), som lovar att alliansen istället kommer att medföra en ständigt växande samhällsekonomi. Vad Hamilton inte tydliggjorde var att det beror alldeles på vem du är. Är du ensamstående förälder så är chansen snarare hög för att du kommer att få det sämre. Medan utgiftskontot bara blir större och större kommer din inkomstökning vara minimal, vilket ytterligare tär på ”lyxkostnader” såsom tandläkarbesök och vinterskor. Är du ung, är chansen rätt hög att du inte får ett jobb under de närmsta åren. Och är du vuxen långtidsarbetslös, är du troligtvis med i gruppen som under de sista sju åren enligt SCB har ökat från sju till 28 procent, som blivit märkbart fattigare. (SCB)

Chansen är då stor att du tillsammans med 1,2 miljoner medborgare till finns i Kronofogdens system. Och är du, ve och förbannelse, långtidssjukskriven finns inte mycket hopp. Den Stora Utförsäkringen från 2010 resulterade i att ca 60,000 heltids- eller deltidssjukskrivna lämnade sjukförsäkringen. Ett år senare hade hälften av dessa återvänt till försäkringen. Enligt bland annat Socialpolitiks rapport berättar många av dessa utförsäkrade om att ha upplevt omänsklig stress, om att befinna sig i ovärdig otrygghet och om att i princip hellre vilja dö än att leva i den situation de befinner sig.

Oavsett hur positivt Carl B Hamilton vill beskriva den svenska välfärden av idag, så finns det nämligen otvetydiga siffror på att utvecklingen går i helt fel riktning. Sverige låg tidigare på en förstaplats vad gäller barns välbefinnande, men hamnade i våras enligt UNICEF ner på en femteplats.  Det blir ännu sämre när barnen själva får bedöma sitt välbefinnande, då hamnar vi på en elfteplats. Ser vi till specifika kategorier i den objektiva mätningen blir det en mörkare bild, Sverige ligger t.ex. på en elfteplats vad gäller utbildning (som t.ex. bedömer elevers läsförmåga samt kunskaper i matematik och naturvetenskap). Den dåliga utbildning som erbjuds har naturligtvis samband med lärarlöner, som i en OECD-rapport från juni månad pekade på är lägre än i flera krisande euroländer. Sverige spenderar numera minst andel av sin ekonomi, i jämförelse med de nordiska länderna, på läroanstalter. Till detta kommer naturligtvis också barnfattigdomssiffrorna, som visar att 12 procent av barnen i Sverige lever i fattiga miljöer, vars föräldrar får försörjningsstöd eller lever på en låg inkomststandard.

Carl B Hamilton påpekar att den relativa fattigdomen inte heller mäter inkomstklyftorna i samhället, då den inte mäter inkomstutvecklingen för den del av befolkningen som ligger över mitteninkomsten. Det är ju helt riktigt, men det kanske också Hamilton ska vara tacksam för. Faktum är att utvecklingen har varit påfallande god för just de rika, där antalet ”dollarmiljonärer” i Sverige (dvs. tillgångar över en miljon dollar i aktier och pengar) nu närmar sig 70,000 st., med en ökning på nästan 15 procent det senaste året! (Cap Gemini)

Vad han därmed menar med ”alliansens oförändrade inkomstklyftor med högre inkomster och högre tillväxt”, är att det under alliansens ledning ska förbli en tydlig klyfta mellan de riktigt rika och de riktigt fattiga, där de riktigt rikare ska bli ofattbart rika. Och då krävs naturligtvis högre inkomster och högre tillväxt, något som naturligtvis inte gynnar de fattiga men utveckling har ju alltid sitt pris. Tyvärr har det även ett ofattbart kostsamt pris för vår jord, den globala uppvärmningen har redan medfört ödesdigra konsekvenser för vår miljö.  Världsbankens rapport inför klimatmötet i Doha december 2012 visar på en möjlig global temperaturhöjning på fyra grader till år 2100. UNEP (FN:s miljöprogram) menar att utsläppsgapet mellan långsiktig temperaturhöjning inom två grader och vad länderna planerar att göra är stort.  Tvågradersmålet innebär ändå farlig klimatförändring och innebär ändå att många ekosystem allvarligt rubbas eller förstörs permanent.

”Men alla har ju fått det bättre” är ett envist mantra, som på något sätt ska lugna ner de svenska medborgarna. Men ändå så blir inte medborgarna särskilt lugna. Två tredjedelar av befolkningen oroar sig för arbetslösheten och en tredjedel oroar sig för utbildningssystemet. (Eurobarometern) En överväldigande majoritet av unga känner stor oro för miljön. Siffror pekar sitt tydliga språk om att vi väldigt snabbt färdas mot en ekologisk katastrof, till stor del på grund av vårt krav på ständig tillväxt. Den höga tillväxten kräver en förträngningsmekanism som också bortser från solidaritet, empati och mänsklig värdighet. 20 procent av jordens befolkning förbrukar ca 85 procent av naturresurserna medan den fattigaste femtedelen delar på 1,3 procent. Till detta kommer en hopplöshet som drabbat en stor del av västerlandets befolkning, en alienation som riskerar att lamslå vårt samhälle av idag. Det finns en inneboende medmänsklighet som urholkas alltmer, vars destruktiva utveckling vi med alla medel borde motarbeta. Forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett pekar på rön som visar att vi alla – oavsett inkomst – far illa av att leva i ett ojämlikt samhälle. Författaren Nina Björk nämner ett krav på ”kärleksrelationers politiska och sociala form”, dvs. solidaritet.

En modig politiker skulle peka på det faktum att det inte längre handlar om att få det ständigt materiellt bättre, eftersom solidariteten till vår jord, till vår miljö och till mänskligheten kräver en mer återhållsam och miljövänlig tillväxt. Samma solidaritet gynnas vi dock själva av, eftersom det stärker vår empatiska medmänsklighet att inte längre tvingas gå förbi passiva tiggare med avgrundsdjupt tomma ögon, titta bort från drogpåverkade tunnelbanepassagerare, som vill sälja på oss något eller sluta läsa en förtvivlad ensam-mammas rop på hjälp för att hon inte vet hur hon ska klara av alla räkningar. En röstsugen politiker lovar mer i plånboken, ökad tillväxt och ständigt nya prylar att konsumera.