Barn som riskerar att fara illa i sin hemmiljö: ny forskning

En avhandling har publicerats av Birgitta Svensson.

Avhandlingens övergripande syfte var att öka kunskapen om barn som riskerar att fara illa i sin hemmiljö, samt att identifiera utmaningar i ett  förebyggande perspektiv.

Avhandlingen bygger på fyra delstudier, med intervjuer och enkäter.

Resultatet visade att barn med långvarig sjukdom/funktionsnedsättning löper ökad risk att utsättas för enbart fysisk bestraffning samt för både fysisk bestraffning och våld mellan de vuxna. Barn med långvarig
sjukdom/funktionsnedsättning var dock inte mer utsatta för enbart våld mellan  vuxna jämfört med andra barn. Risken för våld var signifikant starkare för barn med långvarig sjukdom/funktionsnedsättning från låginkomstområden, jämfört med samma grupp barn från medel- och höginkomstområden. Liknande
kombinationseffekt fanns för långvarig sjukdom/funktionsnedsättning och födelseland. Utlandsfödda barn med långvarig sjukdom/funktionsnedsättning var den mest utsatta gruppen av alla.

Slutsatsen jag drar är att en ekonomisk och social utsatthet bidrar till ovan ageranden, vilket naturligtvis bara tydliggör behovet att vi ger särskilt utsatta barnfamiljer extra stöd.

Birgitta Svensson identifierade tre övergripande kategorier, som kan betraktas som direkta eller
indirekta riskfaktorer för våld mot barn med långvarig sjukdom/funktionsnedsättning; 1) Förälderns känslomässiga påfrestningar i särskilt utsatta situationer med barnet, som handlade om ilska, frustration och vanmakt i samband med exempelvis medicinering, duschning eller andra situationer i vardagen som var nödvändiga utifrån barnets behov. 2) Successiv ansvarsförskjutning från professionella till föräldrar när det gällde tillgång till och samordning av stöd och insatser. 3) Känslomässigt slutet klimat och tabu att prata
om våld. Den successiva ansvarsförskjutningen förstärkte föräldrarnas känslomässiga stress och kunde tolkas som en indirekt riskfaktor för våld mot barnet.

Med andra ord: när samhället drar in sina stödresurser, tvingas föräldrar göra mer själva, vilket ökar risken för utsatthet och våld.

Birgitta Svensson intervjuade förskolepersonal och fann att de misstänkte att 62 barn, motsvarande två procent, for illa i sin hemmiljö. Barn till ensamstående föräldrar och flerspråkiga barn var klart överrepresenterade. Personalen ansåg sig ha bäst kontakt med barnen och sämst kontakt med papporna vid misstanke om att barnet for illa i sin hemmiljö. I mindre än hälften av fallen informerades föräldrarna. Anmälan till socialtjänsten gjordes i en tredjedel av fallen. Vanligaste anledningen för att inte göra en anmälan var att personalen upplevde att förskolan hade tillräckligt med resurser för att hjälpa barnet. Detta kunde
ställas i relation till att personalen också upplevde en otrygghet i kontakten med föräldrarna och deras reaktion på en anmälan, samt bristande tilltro till socialtjänsten.

Med andra ord så anmäls inte oro för barn till socialtjänsten för att förskolepersonal inte tror att det blir något bra av detta. Att inte anmäla till enheten som ska värna om barn, där vi dessutom har en socialtjänstlag som tydliggör att personal SKA anmäla vid misstanke, måste ses som ett tydligt tecken på en fallerad välfärd! Och de största förlorarna i detta är våra barn!

Populära inlägg i den här bloggen

Politiska aktivister använder social media bäst

Vara, inte göra