Lönesänkarna, del 4
4. NATIONALEKONOMERNA
INTRÄDE VAR BÖRJAN PÅ SLUTET
Det var vid denna tid som även nationalekonomerna
började diskutera lönepolitik.
Lars Calmfors, professor i nationalekonomi:
”Ännu mer löneåterhållsamhet nödvändig. Då minskar arbetslösheten, då anställer
arbetsgivarna.”
Men har vi inte precis
konstaterat detta…? De anställer ju inte! De tar ut vinster istället.
Löneökningen stod still i 20 års
tid. Höstbudgeten 2000 lovade att fler jobb skulle komma, om lönerna stod
still. Men trots det kom inte fler jobb. Istället växte inkomstklyftorna.
Istället förlorade
socialdemokraterna och det blev ny regering, med fokus på lika låg lönepolitik.
Så vi kör en favorit i repris.
Annie Lööf: ”Det är bättre att
ha ett jobb med låg lön, än inget jobb alls.”
Jobbskatteavdraget har två
effekter på lönerna: 1. Löntagaren får en högre disponibel inkomst och pressar
då inte fram en löneökning. 2. Det gör det mer lönsamt att jobba. Och ju fler
som vill ha jobb, desto lättare är det att hålla tillbaks lönerna. (Dvs. ju
fler som konkurrerar om ett jobb, desto lättare att försvara en låg lön.)
Professor Nils Gottfries menar
att hans uppdrag gentemot regeringen till stor del är att besvara frågan: Hur
uppnås full sysselsättning genom lägre löneökningar?
Ni vet, vi har val här i livet.
Han kunde ha valt att försöka besvara: Hur uppnås värdiga arbetsvillkor, med
hjälp av rimliga löner och bra arbetsmiljö? Eller nåt liknande.
