Fredrik Reinfeldts personlighet: näringslivet garanterar välfärd bättre än politiker
Jag skrev ett tidigare inlägg om ett citat av Reinfeldt, som för mig var chockerande tydligt vad han har för världsbild.
Det handlar bland annat om ett grundantagande att människor egentligen är lata och att de behöver pengar som drivkraft. Tvinga människor prestera (med hot) eller sporra människor prestera (under konkurrens) verkar vara enda sättet att få folk att jobba.
Med andra ord så existerar inte möjligheten att människor vill jobba, t.ex. för att de då mår bra, för att de gillar sina arbetskamrater eller för att de tycker om att göra det de gör i jobbet. Jag bemötte också Reinfeldts inneboende slutsatser, något jag tänker utveckla vidare längre fram (när jag får tid).
Ny forskning delar upp oss människor enligt två världsbilder.
- Den ena gruppen, som tillskriver människan ett inneboende värde, dvs. där t.ex. människans inre utveckling blir ett mål, har en tendens att se jämlikhet och omhändertagande som viktigt, tillsammans med nytänkande kreativitet.
- Den andra gruppen, som tillskriver människan ett värde i relationer till yttre normer, dvs. där människans status blir ett mål, har en tendens att betona objektivitet och disciplin.
Eftersom Reinfeldt helt klart ser det som otänkbart att vi människor väljer jobb om vi inte får piska eller morot, så ser han alltså inte vårt inneboende värde som viktigt. Det blir lite lustigt, med tanke på hans omtalade bok, Det sovande folket, som enligt Malin Ullgren jämför välfärd med aids. Vilket i sig är fruktansvärt.
Men Malin Ullgren lyfter fram att boken betonar disciplin i livet, precis som ovan forskningsresultat pekar på. Reinfeldt ser det visserligen som passivt att vilja ha offentligägd vård, omsorg och utbildning, men det blir ju en automatisk slutsats antar jag, när en person ser det svenska folket "som mentalt handikappade" för att vi tror att politiker kan "garantera välfärd". Det är ju förstås mycket smartare att tro att näringslivet kan garantera välfärd, det har vi ju sett fungerar så mycket bättre.
Det handlar bland annat om ett grundantagande att människor egentligen är lata och att de behöver pengar som drivkraft. Tvinga människor prestera (med hot) eller sporra människor prestera (under konkurrens) verkar vara enda sättet att få folk att jobba.
Med andra ord så existerar inte möjligheten att människor vill jobba, t.ex. för att de då mår bra, för att de gillar sina arbetskamrater eller för att de tycker om att göra det de gör i jobbet. Jag bemötte också Reinfeldts inneboende slutsatser, något jag tänker utveckla vidare längre fram (när jag får tid).
Ny forskning delar upp oss människor enligt två världsbilder.
- Den ena gruppen, som tillskriver människan ett inneboende värde, dvs. där t.ex. människans inre utveckling blir ett mål, har en tendens att se jämlikhet och omhändertagande som viktigt, tillsammans med nytänkande kreativitet.
- Den andra gruppen, som tillskriver människan ett värde i relationer till yttre normer, dvs. där människans status blir ett mål, har en tendens att betona objektivitet och disciplin.
Eftersom Reinfeldt helt klart ser det som otänkbart att vi människor väljer jobb om vi inte får piska eller morot, så ser han alltså inte vårt inneboende värde som viktigt. Det blir lite lustigt, med tanke på hans omtalade bok, Det sovande folket, som enligt Malin Ullgren jämför välfärd med aids. Vilket i sig är fruktansvärt.
Men Malin Ullgren lyfter fram att boken betonar disciplin i livet, precis som ovan forskningsresultat pekar på. Reinfeldt ser det visserligen som passivt att vilja ha offentligägd vård, omsorg och utbildning, men det blir ju en automatisk slutsats antar jag, när en person ser det svenska folket "som mentalt handikappade" för att vi tror att politiker kan "garantera välfärd". Det är ju förstås mycket smartare att tro att näringslivet kan garantera välfärd, det har vi ju sett fungerar så mycket bättre.
