Vad skulle Marx och Foucault sagt om dagens politik?
Politik handlar om oss och om våra liv. Vi behöver gå från en politik som handlar om förmågan att uppnå vissa mål, till att våga ha olika åsikter och ideal. Det skriver Sven-Eric i gårdagens DN-artikel, som jag förtjust läser om och om igen.
Liedman pekar på den dominerande (tysta) ideologin, som styr våra samtal, och det är diskurser han pratar om, även om han inte explicit använder det begreppet. Foucault använde begreppet, när han ville peka på just tysta förgivettaganden. Sådan där kunskap som bara finns, hos oss alla, och som ingen ens kommer på att ifrågasätta. För alla vet ju att det är sant.
Liedman själv nämner nyliberalismen, som ett slags förgivettagande. Jag skulle nog inte se det som en diskurs, eftersom det är rätt många kritiker som trots allt pekar på det felaktiga i nyliberalismens tänk som numera utgör en ständig plattform till vårt samhälle (universallösningen mot alla problem är nämligen ständig tillväxt som svar till individens fantastiska möjligheter till att skapa sig ett mirakulöst liv i ett samhälle med en starkt begränsad stat). Men helt klart finns det ett förgivettagande i alla diskussioner, som på något komplext sätt skapar endast några få möjligheter till lösningar.
"Vi behöver bygga upp välfärden igen, så att vårt samhälle åter kan blomstra. Vi behöver skapa värdiga jobb, satsa stora resurser på klimatinvesteringar innan det är försent och förhindra att vår uppnådda jämställdhet blir sämre utan istället blir ännu bättre, för det behövs. Och det kräver era pengar. Visst, vi kan och ska med hjälp av nytänkande och innovation göra denna uppbyggnad resurs-effektiv, men det låter sig inte göras utan att vi höjer skatterna. Men varje krona vi höjer skatten med, lovar vi ska vara garanterad en kvalitetsfylld välfärd åt våra barn, våra sjuka och våra gamlingar." Det vill jag höra en politiker säga. Åke Sandberg, också i gårdagens DN, menar dock att oppositionens politiker är rädda för att prata klarspråk, för att inte skrämma de konsumtionssugna människorna med pengar. Jag tror inte det är tid att vara försiktig och tveksam, jag tror det är tid att vara modig och ärlig.
PS: Liedman nämner i sin artikel Rosa Luxemburg, som en förebild för våra politiker att inspireras av, och det gör mig glad, för jag håller Rosa väldigt kär. Jag beundrar det mod som visades, när det inte bara handlade om att bli allmänt förlöjligad och hånad, utan även om att riskera sitt liv. Vi har politiker som även i modern tid dött för sina åsikter, eller åtminstone fått dö för det uppdrag de axlat, det ska vi inte glömma, men jag tror det är tidiga förebilder som Rosa som ger oss styrka och kraft på många olika sätt.
Liedman pekar på den dominerande (tysta) ideologin, som styr våra samtal, och det är diskurser han pratar om, även om han inte explicit använder det begreppet. Foucault använde begreppet, när han ville peka på just tysta förgivettaganden. Sådan där kunskap som bara finns, hos oss alla, och som ingen ens kommer på att ifrågasätta. För alla vet ju att det är sant.
Liedman själv nämner nyliberalismen, som ett slags förgivettagande. Jag skulle nog inte se det som en diskurs, eftersom det är rätt många kritiker som trots allt pekar på det felaktiga i nyliberalismens tänk som numera utgör en ständig plattform till vårt samhälle (universallösningen mot alla problem är nämligen ständig tillväxt som svar till individens fantastiska möjligheter till att skapa sig ett mirakulöst liv i ett samhälle med en starkt begränsad stat). Men helt klart finns det ett förgivettagande i alla diskussioner, som på något komplext sätt skapar endast några få möjligheter till lösningar.
"Vi behöver bygga upp välfärden igen, så att vårt samhälle åter kan blomstra. Vi behöver skapa värdiga jobb, satsa stora resurser på klimatinvesteringar innan det är försent och förhindra att vår uppnådda jämställdhet blir sämre utan istället blir ännu bättre, för det behövs. Och det kräver era pengar. Visst, vi kan och ska med hjälp av nytänkande och innovation göra denna uppbyggnad resurs-effektiv, men det låter sig inte göras utan att vi höjer skatterna. Men varje krona vi höjer skatten med, lovar vi ska vara garanterad en kvalitetsfylld välfärd åt våra barn, våra sjuka och våra gamlingar." Det vill jag höra en politiker säga. Åke Sandberg, också i gårdagens DN, menar dock att oppositionens politiker är rädda för att prata klarspråk, för att inte skrämma de konsumtionssugna människorna med pengar. Jag tror inte det är tid att vara försiktig och tveksam, jag tror det är tid att vara modig och ärlig.
PS: Liedman nämner i sin artikel Rosa Luxemburg, som en förebild för våra politiker att inspireras av, och det gör mig glad, för jag håller Rosa väldigt kär. Jag beundrar det mod som visades, när det inte bara handlade om att bli allmänt förlöjligad och hånad, utan även om att riskera sitt liv. Vi har politiker som även i modern tid dött för sina åsikter, eller åtminstone fått dö för det uppdrag de axlat, det ska vi inte glömma, men jag tror det är tidiga förebilder som Rosa som ger oss styrka och kraft på många olika sätt.
