Debattartikel 7
Höjt bostadsbidrag gör ingen skillnad, 22/9 2011 Aftonbladet
Debattören: Cirka 60 000 ensamstående mammor uppges leva under låginkomstgränsen – varför har det i 16 år varit omöjligt att höja underhållsstödet?
Regeringen har i budgetpropositionen för 2012 föreslagit en höjning av bostadsbidraget för ekonomiskt utsatta hushåll, i syfte att främst stärka ekonomin för barnfamiljer med de lägsta inkomsterna. Det handlar för ensamstående föräldrar om en höjning på cirka 400 kronor, då den absoluta majoriteten av dessa har ett-två barn.
Problemet med höjningen av bostadsbidraget är flera; för det första så slår en höjning av just bostadsbidraget helt fel när det gäller att inte försvaga drivkraften till arbete, för det andra så är höjningen alltför liten för att göra en reell skillnad och för det tredje så förändras i grund och botten ingenting vad gäller den ekonomiska otrygghetskänslan för ensamstående föräldrar.
Bostadsbidraget slår helt fel, om det gäller att inte (som det står på regeringens hemsida) försvaga drivkraften till arbete i alltför stor utsträckning.
Bostadsbidraget har i många år varit kopplat till ett hot om återbetalningskrav. För en ensamstående förälder med en mer eller mindre begränsad ekonomi så innebär det potentiella återbetalningskravet en ständig oro för att plötsligt stå inför en situation där hon/han ska betala tillbaka någon tusenlapp eller mer.
Vi i Sveriges Makalösa Föräldrar har mött en stor grupp medlemmar som säger att de alltid uppger en högre inkomst än vad de egentligen har, för att de ska vara säkra på att åtminstone inte behöva betala tillbaka något efter årets slut.
Det innebär att en stor grupp ensamstående föräldrar har ett ännu större behov av en ökning, då de inte tjänar så mycket som de säger sig tjäna. Vi möter också en något mindre grupp ensamstående föräldrar som uppger en korrekt inkomst, men som därmed måste vara noga med att den inkomstens ökning. Det gäller nämligen att antingen kunna arbeta så mycket så att inkomstens ökning ersätter förlusten av bostadsbidraget, eller om det inte går se till att inte öka inkomsten alls.
Ett sådant förhållningssätt är inte särskilt svårt att förstå, om man ser till vilken grupp det rör sig om. Om det varje månad handlar om att inte räkna bara varje hundralapp utan dessutom varje femtiolapp, så blir det inte konstigt att varje procentuell minskning av bostadsbidraget som inte med ett exakt lika belopp ersätts av en ökning av inkomst ytterligare försvagar den ekonomiskt bräckliga grund den ensamstående föräldern står på. Det innebär att en drivkraft till arbete inte finns, om det inte innebär en relativt större ökning av inkomsten, så hög att minskningen av bostadsbidraget inte spelar någon roll. Och det leder oss till den andra kritiken.
En höjning på cirka 400 kronor är naturligtvis en positiv höjning, men en stor grupp av ensamstående föräldrarna har under många års tid levt med en låg inkomst, vilket innebär att det finns så många hål att fylla, att de hundralapparna slukas av de omedelbara behoven men inte långsiktigt förbättrar situationen. Cirka 60 000 ensamstående mammor uppges leva under låginkomstgränsen. Över 200 000 barn, cirka elva procent, uppges tillhöra kategorin ekonomiskt utsatta.
När vi pratar om denna grupp, pratar vi inte enbart om saker som att inte kunna åka utomlands då och då eller inte kunna köpa sig nya skidor, nya skridskor eller ny ridutrustning. När vi pratar om denna grupp av barnfamilj pratar vi om att inte kunna köpa sig ordentliga vinterskor utan kanske behöva gå med trasiga skor eller de gamla höstskorna. Vi pratar om att inte kunna få nya glasögon, med en korrekt slipning, utan försöka hänga med i skolundervisningen och samtidigt se suddigt. Vi pratar om att kanske få gå en dag halvhungrig, eftersom matsäcken man fick med sig på skolutflykten inte innehöll tillräckligt mycket eller tillräckligt näringsrik mat.
Och det gäller barnen, i många fall möter vi föräldrar som av rätt uppenbara skäl förnekat sina egna behov under många år, för att kunna ge åtminstone något till sina barn. Vi pratar om föräldrar som inte varit hos tandläkaren på fem-tio år, och som vet att det enda som väntar är en ofattbart hög tandläkarräkning. Vi pratar om föräldrar som ransonerar sin egen medicin, för att få tabletterna att räcka längre. Vi pratar om föräldrar som äter näringsmässigt uselt, för att snåla in på matkostnaderna. Så en höjning på cirka 400 kronor för den absolut svagaste gruppen är en droppe i havet. De har fått avstå från livets nödvändiga under så många år, att vad som behövs nu är en rejäl inkomstökning, så att de åtminstone kan sägas ha de behov tillgodosedda som vi i Sverige ser som nyckelområden för att leva ett värdigt liv. Dessutom behöver ensamstående föräldrar för en gångs skull få möjlighet att leva utan en ständig ekonomisk otrygghetskänsla, vilket för mig till min tredje kritik.
Det har, under flera regeringar, varit ett ständigt undanlåtande att börja diskutera ekonomisk förstärkning till de ensamstående föräldrarna, i form av bidrag som inte är hotat med återbetalningskrav eller omgett med någon form av skamkänsla. Varför är det så omöjligt att istället införa ett extra barnbidrag till alla ensamstående föräldrar? Och varför har det i snart sexton år ansetts vara en omöjlighet att höja underhållsstödet, ett stöd som höjdes med ynka 100 kronor för 13 år sedan och som ligger på endast 1 273 kronor? Givet de extrakostnader en ensamstående förälder ofrivilligt har, i form av de basutgifter som hon/han inte kan halvera genom att bo ihop med en annan inkomsttagare (till exempel hyra, elektricitet), och givet 15 års indexhöjningar, vore det inte orimligt med ett underhållsstöd på cirka 2 000 kronor. Och eftersom vi vet, bland annat från Försäkringskassans analys, att majoriteten av särlevande föräldrar reglerar underhållsbidraget efter underhållsstödets nivå, har vi naturligtvis allt att vinna av en sådan höjning.
Barnfattigdom är ett väldigt olyckligt ordval, då det antyder att det är endast barnen som är fattiga eller ännu värre att det är på grund av barnen som en barnfamilj är fattig, och naturligtvis borde det rimligtvis heta samhällsfattigdom, då ett samhälle som tillåter barn att leva ekonomiskt utsatta med avsaknad av basala behov är i sanning fattigt. Men ordet pekar ändå på det orättvisa och djupt otillfredsställande faktum att det i Sverige idag handlar om cirka vart tionde barn som saknar självklara
mänskliga rättigheter. ”Barnfattigdomsexperten” professor Tapio Salonen m.fl. pekar också på det djupt liggande sociala arv som följer med en barnfattigdom, och därför går det inte annat än att säga att vi alla har allt att vinna på att snarast förbättra det ekonomiska stödet till ensamstående föräldrar – nu.
Sophia Lövgren
Generalsekreterare, Sveriges makalösa föräldrar
