Debattartikel 4


Vilket Sverige vill du ha? Framtidens familjepolitik, Miljöpartiet 20/6 2011
Idag startar tema barn med fokus på barnfattigdom och familjepolitik. Först ut är Makalösa Föräldrars Sophia Lövgren.
”Vilket Sverige vill du ha 2525?” Den frågan möttes jag av när jag (stressat) surfade till mp-bloggen som jag ombads skriva i. Eller jag trodde jag möttes av den frågan, för efter att jag först lite surt undrat varför jag skulle skissa på en framtid som skulle komma om 500 år (lite surt och avundsjukt, vem vill skissa på något man vet man inte får vara med och njuta av?), så hann min hjärna registrera orimligheten i frågan och även läsa om.
Så vilket Sverige vill jag ha 2025? Ja, jag vill först och främst av helt egoistiska skäl ha ett Sverige där jag, mina barn och min övriga familj finns i. Men utöver det så vet jag rätt väl vilket Sverige jag vill ha 2025, med en familjepolitik där alla barn får lika möjligheter. Eller jag anser att jag vet det rätt väl, eftersom jag pratar och skriver om det i praktiken varje dag.
För det absolut grundläggande problemet idag är ju att vi inte ger alla barn lika möjligheter idag. Alla barn är inte lika mycket värda idag, så vi kan knappast heller säga att vi följer barnkonventionen. Det mest tydliga problemet idag är förstås barnfattigdomen, men det säger jag endast mycket motvilligt. Detta då det har blivit ett litet modeord, där det i vårt massmediala samhälle skapar en tendens att allt som sägs och skrivs ska handla om för att få utrymme. Och då ordet i sig självt lätt skapar misstolkningar; är det barnet som är fattigt? Eller är det på grund av barnet som familjen är fattig?
Nej, det är snarare samhället som är fattigt, som tillåter att det finns över 200 000 barn som lever under orättvisa och fattiga förhållanden.
Så hur ska vi göra vårt samhälle rikare? Ja, jag lider absolut ingen brist på konkreta idéer.
  • Höj och indexera underhållsstödet, så att det slipper vara en skamnivå.
  • Ge Försäkringskassan fler resurser att föra ut information om dels vad ett barn faktiskt kostar och dels att underhållsstödets nivå inte är en normnivå, så att det stora föräldrar det gäller faktiskt slipper tjafsa med barnets andre förälder om underhållsbidragets storlek.
  • Låt bostadsbidraget inte vara återbetalningshotat år ett, så att föräldrar som levt på existensnivå under lång tid och äntligen höjer sin inkomst också kan använda den för att täcka alla hål som skapats.
  • Och förstås; gratis glasögon och andra paret tandställning (tappar man det första paret så kostar det andra paret) till alla barn!
Se där lite ekonomiska konkreta tips.

  • Erbjud kostnadsfri familjerådgivning, minst tio träffar, och kanske ännu bättre obligatorisk föräldrakurs enligt amerikansk modell, så att separerande föräldrar faktiskt (äntligen) får adekvat hjälp att ta sig igenom sin ilska, sin sorg och sin hämndlystnad, så att det inte drabbar barnet.
  • Erbjud stödgrupper för alla barn vars föräldrar separerar. Sluta upp med tramset att avkräva barn att återberätta sin sommar eller jul; det räcker med att ett barn upplevt en sommar fylld av bråk och gräl och ska inte behöva återuppleva det igen.
  • Avkräv alla skolor att utan strul skicka ut all information till båda föräldrar och dela upp alla avgifter på båda föräldrar.
  • Och naturligtvis skolskjuts från båda hemmen!

Se där lite psykosociala lösningar.
  • Kräv av varje kommun att erbjuda nattis, så att lågutbildade ensamföräldrar får en konkurrenskraft i att få ett jobb.
  • Möjliggör för småbarnsföräldrar att dels ta studielån över sommaren och dels få ett större extrabidrag när de högskolestuderar, så att de också får en chans att ta sig vidare om de vill och kan.
  • Kräv av alla kommuner att erbjuda åtminstone en fritidsgård, en trygg plats, som alltid är öppen, även under sommaren.
  • Kräv av alla kommuner att upprätta en konkret och långsiktig handlingsplan om hur just de ska avskaffa barnfattigdomen. Låt dem inspirera varandra med goda exempel; kanske ett ”låne-hus” med skridskor, skidor och rullskridskor i alla storlekar kan vara en god idé, för hur fånigt är det inte att alla (enbarns-) barnfamiljer ska köpa någonting så dyrt som håller en enda termin?
Ja, ni förstår listan kan göras lång… Och visserligen så var uppdraget jag fick för att mp-blogga formulerat ”hur bör familjepolitiken se ut…?, men frågan är: är det verkligen vad som behövs här? I en politisk blogg, skapad för politiskt engagerade, misstänker jag starkt att just konkreta lösningar (och för den delen, långsiktiga visioner) är något som det finns gott om… ;o) Jag tror nämligen att den dagen vi alla, ja, främst beslutsfattare och makthavare, bestämmer sig för att nu är det nog, nu ska åtminstone Sveriges alla barn ha en grundläggande levnadsnivå, oavsett varifrån de kommer eller vad deras föräldrar gör, då blir det arbetet rätt lätt. Det är inte särskilt svårt att komma överens om vad man ska göra, om man väl bestämt sig för t.ex. att ”alla barn som
behöver glasögon, ska numera få glasögon” eller ”alla barn som vill, ska numera få äta superbillig och näringsrik frukost i skolan”.
Nej, problemet är inte att komma fram till de konkreta lösningarna, om man väl är överens om problemet, utan svårigheten är att komma överens om problemet; varför vi har ett problem och vem som bör hjälpa till och lösa det. Och åtminstone jag måste nog konstatera att det inte är säkert att alla tycker att barnfattigdom är ett problem eller att det finns barnfattigdom i Sverige. Några, som har något att säga till om, för det är väl det enda som räknas i det här sammanhanget, tycker antingen att barnfattigdom är föräldrarnas eget fel och därmed upp till dem att lösa eller att barnfattigdom i betydelsen att svälta eller bo i plåtskjul inte finns här i Sverige, och det som finns här i Sverige är inte ett så stort problem.
Och här börjar det bli intressant, precis nu när jag ska till och avsluta mitt inlägg. För hur förmedlar vi en åsikt att ett samhälle är lika ansvarigt för att det finns arbetslösa, socialbidragstagande, utförsäkrade, som grupperna själva är ansvariga för sin situation? Hur kommunicerar vi tanken att vi alla vinner på att bryta det sociala mönstret som finns, när det t.ex. gäller ett barn som när det blir vuxet kopierar av sin förälders beteende och tankemönster? Hur för vi fram den grundläggande principen att det bästa samhället är det samhälle där det inte finns alltför stora skillnader mellan rik och fattig, och att små skillnader är något som faktiskt både rik och fattig vinner på?
Ja, jag har nog mina idéer, men dessa ska jag för stunden behålla för mig själv, och nöja mig med att hoppas att om inte annat många andra i sin tur delger sina idéer. Tillsammans kanske det blir något riktigt bra!
Generalsekreterare Makalösa Föräldrar & fil dr Sophia Lövgren

Populära inlägg i den här bloggen

Politiska aktivister använder social media bäst

Vara, inte göra