Debattartikel 2
En frisk familjepolitisk uppmuntrar alla existerande alternativ, 29/3 2011 Newsmill
Vem kan rimligtvis på expertnivå debattera mot Annica Dahlström & Christian Sörlie Ekström, och deras text i artikeln om vår familjepolitik som gör våra barn psykiskt sjuka http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.583949-en-familjepolitik-som-gor-barnen-psykiskt-sjuka? Ja, naturligtvis en annan neurobiolog, antar jag, men vi andra då? Jag kan, "inte ens" som filosofie doktor i sociologi, uttala mig på något sätt om hjärnans utseende och könsskillnadernas vara eller icke vara.
I sak tycker jag Dahlströms och Ekströms krav på bl.a. ett större vårdnadsbidrag är bra. Precis lika bra som en flexibel barnomsorg, vad gäller t.ex. nattis. Jag är nämligen helt övertygad om att olika familjer av mycket olika skäl behöver ta till olika lösningar. Och jag tror också på att ingen vinner på att bli anklagad för att vara en dålig förälder. Som utbildad behandlingspersonal vet jag att skam och skuld inte är framgångsrika mekanismer för att försöka förändra människors beteende.
Som sociolog skulle jag istället vilja väcka följande frågor, och hoppas på att få dem besvarade:
- Hur stor är chansen att unga kvinnors ohälsa, naturligtvis väldigt allvarligt, också är påverkade (lika mycket eller kanske t.o.m. mer) av faktorer under uppväxten och inte enbart under det som tog plats de första två-tre åren? Kan det finnas faktorer som massmediala krav på en perfekt kropp, snedvridna uppfattningar på vad man måste ställa upp på sexuellt och negativa framtidsbilder vad gäller ett bra jobb och en schysst lägenhet som också spelar roll vad gäller dessa kvinnors ohälsa? Hur säkra data finns det på att ohälsan beror på typ de fem första åren huvudsakligen?
- Forskning från bl.a. OECD (t.ex. Willem Adema) pekar på hur viktig barnomsorgen faktiskt är för både fattiga barn och för barn från dysfunktionella hem. Dessa maskrosbarn får helt enkelt tillgång till antingen en miljö där bl.a. läsning uppmuntras och böcker finns att tillgå och naturligtvis näringsrik mat eller en miljö där inga övergrepp förekommer. Alla barn som kommer från dysfunktionella hem får ju faktiskt inte hjälp i tid, och då kan en trygg, sund och stabil barnomsorgsmiljö vara den fredade zon dessa barn behöver. Faktum är att denna typ av forskning menar att barnomsorgens kvalitet samt kvaliteten på föräldrarnas omsorg har större effekt på barnets beteende, än vad just moderns längd av föräldraledighet har. Dessutom, en lång föräldraledighet har en negativ effekt på lågutbildade mödrar. Så en lång föräldraledighet har med andra ord flera olika konsekvenser, som vi behöver både socialpsykologisk, sociologisk och nationalekonomisk forskning på. Jag skulle också vilja se vad för psykologisk effekt en lång föräldraledighet har på mödrar som faktiskt (av många olika skäl) mår dåligt av att vara hemma? (Dessa människor kan ju faktiskt vara bra föräldrar ändå.)
- Och slutligen; vad gör vi med de föräldrar som är enda föräldrarna i hushållet? De som rimligtvis inte, trots höjt vårdnadsbidrag, kan välja en lång föräldraledighet? De får - som vanligt, måste jag säga - gå omkring med dåligt samvete för att de dels valt att skaffa barn utan partner och nu dessutom valt att göra sina barn psykiskt sjuka. Vad blir nästa steg in i den nya familjepolitiken - ett förbud för ensamstående föräldrar att skaffa barn? Ett alternativ är naturligtvis dubbelt (ökat) vårdnadsbidrag för dessa, och det är naturligtvis jättebra, om de vill och om så är lämpligt. För jag tror det är viktigt att se att olika lösningar måste få samexistera.
- Forskning från bl.a. OECD (t.ex. Willem Adema) pekar på hur viktig barnomsorgen faktiskt är för både fattiga barn och för barn från dysfunktionella hem. Dessa maskrosbarn får helt enkelt tillgång till antingen en miljö där bl.a. läsning uppmuntras och böcker finns att tillgå och naturligtvis näringsrik mat eller en miljö där inga övergrepp förekommer. Alla barn som kommer från dysfunktionella hem får ju faktiskt inte hjälp i tid, och då kan en trygg, sund och stabil barnomsorgsmiljö vara den fredade zon dessa barn behöver. Faktum är att denna typ av forskning menar att barnomsorgens kvalitet samt kvaliteten på föräldrarnas omsorg har större effekt på barnets beteende, än vad just moderns längd av föräldraledighet har. Dessutom, en lång föräldraledighet har en negativ effekt på lågutbildade mödrar. Så en lång föräldraledighet har med andra ord flera olika konsekvenser, som vi behöver både socialpsykologisk, sociologisk och nationalekonomisk forskning på. Jag skulle också vilja se vad för psykologisk effekt en lång föräldraledighet har på mödrar som faktiskt (av många olika skäl) mår dåligt av att vara hemma? (Dessa människor kan ju faktiskt vara bra föräldrar ändå.)
- Och slutligen; vad gör vi med de föräldrar som är enda föräldrarna i hushållet? De som rimligtvis inte, trots höjt vårdnadsbidrag, kan välja en lång föräldraledighet? De får - som vanligt, måste jag säga - gå omkring med dåligt samvete för att de dels valt att skaffa barn utan partner och nu dessutom valt att göra sina barn psykiskt sjuka. Vad blir nästa steg in i den nya familjepolitiken - ett förbud för ensamstående föräldrar att skaffa barn? Ett alternativ är naturligtvis dubbelt (ökat) vårdnadsbidrag för dessa, och det är naturligtvis jättebra, om de vill och om så är lämpligt. För jag tror det är viktigt att se att olika lösningar måste få samexistera.
Så för att ta upp tråden jag lämnade inledningsvis. Nej, jag är absolut inte den rätta att säga emot Annica Dahlströms forskning om hjärnan. Faktum är att jag tyckte hennes bok Könet sitter i hjärnan var intressant, för vissa saker tyckte jag kändes så rätt. Som att jag som mamma bättre hörde mitt nyfödda barns gråt än hennes pappa. Men, insåg jag efter hand, det kan ju också finnas andra orsaker: jag har alltid sovit lätt; jag har ryggproblem som väcker mig då och då; mina bröst värkte osv.
Så, det är nog egentligen min kärnfråga: hur vågar du, Annica Dahlström, föra fram så starka åsikter som inte ens du kan vara 100 procent säker på? "Skador under anknytningsprocessen är irreparabla"... helt omöjligt att bevisa, det skriver nog vilken forskare som helst under på. Hur skulle en sådan studie se ut, som följde ett barn under dess livstid, som med säkerhet kunde sägas fått irreparabla skador? Så hur kan ni så säkert fastslå detta? "Män och kvinnor är inte utbytbara vad gäller förutsättningar att ta hand om ett barn"... nej, kanske inte, men kan inte just det vara poängen? Att vi är olika, på vilka sätt vi nu är det, och därmed visar våra barn att olikheter (kanske inte på grund av kön, utan på grund av personligheter) är helt ok?
När jag som ensamstående ung mamma läste, mitten av 1990-talet, att ensamstående mammor innebär kriminella pojkar (ja, det var en sådan debatt då) tog det mig mycket, mycket hårt. Det hjälpte inte alls av det faktum att jag fick rätt dåligt bemötande av skola och fritids - just på grund av mitt ensamförälderskap och min sons rätt aktiva busighet. Jag ser tillbaks, och kan på inget sätt förstå hur den debatten bidrog till att göra mitt liv bättre. Naturligtvis hjälper det mig nu att veta att min son är en lugn, kanske snudd på tråkig, ung man som studerar IT-design på ett universitet.
Det skulle säkert hjälpa alla föräldrar om artiklar skrivs med större ödmjukhet för vad man faktiskt kan veta med absolut visshet och vad man inte riktigt vet men tror. Som högskolestudent presenterades jag för teorin att personal på caféer lever i högre risk av att få cancer, på grund av det höga antalet kaffedrickare. Naturligtvis var det bara en test av studenternas förmåga att tänka kritiskt OCH i alla led. Flertalet kaffedrickare (då runt 1990-talet, när siffrorna presenterades) rökte dessutom... därav risken för personalen.
Så Annica Dahlström, alla barn mår inte bättre av att vara hemma med sin mor, än att vara på dagis. Vi har ett stort antal barn som tack vare dagis slipper övergrepp och vi har ett stort antal barn som tack vare dagis får tillgång till kamrater, leksaker och böcker. Och vi har också ett antal barn vars föräldrar helt enkelt mår bättre av att jobba; vad vi andra än må tycka om den saken. Min tilltro till dem som goda föräldrar ruckas dock inte av det. Jag är övertygad om att flertalet sunda familjer mår bäst av att de vuxna får ta ansvar för att skapa det bästa livet för just dem och deras barn, vare sig det handlar om mycket lång föräldraledighet, delad föräldraledighet eller annat val.
