Bantningsbok för barn - ja, låt oss tala om hur värdelösa barnen är!
Paul M Kramer har skrivit en bok till barn om hur man bantar. Det handlar om en flicka som är överviktig men som blir smal - och populär - genom motion och rätt mat. Boken kan du bl.a. läsa om här.
Problemet är förstås inte att ämnet övervikt och barn uppmärksammas. För övervikt ÄR ett problem, både för de drabbade individerna och för samhället i stort. Ca 15-30 % av svenska barn är överviktiga eller feta. Överviktiga eller feta barn blir med stor sannolikhet överviktiga eller feta vuxna. Med all slags problematik som konsekvens.
Jag, som då varit överviktigt barn som blev smal ung kvinna men med självbilden av fet och sedan förvandlades till fet ung kvinna, men efter några år normalviktig kvinna som återigen blev överviktig kvinna, och nu tyvärr får definiera mig som överviktig kvinna 40+, kan tänkas ha en hel del att säga om detta. Och det har jag.
En bok som denna skapar ytterligare ett förvanskat smalhetsideal. Var femte 7-årig tjjej vill bli smalare - alldeles oavsett hur de egentligen ser ut. Var åttonde tonårsflicka använder extrema metoder för att gå ner i vikt. Denna rent ut sagt skitbok har som sensmoral att den tjocka flickan blev populär först när hon blev smal. Det är som att slänga bensin på ett brinnande hus. Detta är inte vad flickor (eller pojkar!) behöver få lära sig!
Barnfetma är allvarligt. Ingen mer än jag vill se att barnfetman minskar. Jag om någon vet hur osunt det är att vara ständigt medveten om bristerna med sin kropp, och vad för konsekvenser det får på den fysiska och psykiska hälsan.
Att äta sund och näringsriktig mat och att röra sig regelbundet är naturligtvis A och O. Det fattar vem som helst. Faktiskt till och med barn, de är ofta bra mycket klokare än vi vuxna. Men barnfetma-problematiken är så mycket större än något som är upp till individerna själva. Vi behöver också se till vad för mat som barn (och vi vuxna) får tillgång till. Och vi behöver ta ett helhetsgrepp på hur tillgången till motion egentligen ser ut. Men detta är något som gäller dagis, skolor, fritids, motionsanläggningar, massmedia osv. osv.
Att ensidigt och klandrande överföra hela problematiken till något som individerna själva ska fixa, och fattar man inte att man blir populär genom att äta mindre och röra sig mer så är man dum i huvudet och får skylla sig själv även om man bara är 9 år, är så fruktansvärt fel. Och detta alldeles oavsett om barnfetman har socialpsykologiska orsaker eller genetik-biologiska orsaker - eller både och!
Mat kan missbrukas, precis som alkohol, cigaretter, droger, spel, sex... DET är vad vi måste jobba med, som utgångspunkt. Har du en missbruksproblematik av något slag så får du inte veta att du är i dum i huvudet för att du inte fattar att du borde avstå missbruket. Du får behandling. Och under behandlingen får du veta hur du kan undvika situationer med risk för missbruk. (Väl värt att notera att ingen kan undvika mat-situationer...)
Naturligtvis menar jag inte att vi ska skicka barn till behandlingshem. Men jag menar att vi absolut inte behöver sälja en bok som i princip talar om att du är värdelös för att du är tjock. Utan någon som helst samhällskritik kring minskade idrottslektioner i skolan, snabbmats-ökning eller tv-spels-fritid.
