lösningen på barnfattigdomen?

År 1729 skrev domprosten Jonathan Swift ett förödande samhällskritiskt förslag som lösning på barnfattigdomen på Irland. Det var förstås ett satiriskt inslag, och en hård politisk kritik av Englands förtryck av Irland, och gick ut på att barnen helt enkelt skulle bli uppätna!

Fruktansvärt, javisst, men helt klart gick budskapet fram när han drev saken till sin spets. Swift menade alltså inte allvar, men han ville peka på hur hänsynslösa de rika var.

Jag har hittat en text som jag tror är tämligen korrekt översatt, men jag har bara med delar av texten här. Väl värda att begrunda i dagens samhällsdebatt...?

Jonathan Swift

ETT ANSPRÅKSLÖST FÖRSLAG

-- för att förekomma att fattigt folks barn i Irland blir en börda för sina föräldrar eller sitt land; samt göra dem nyttiga för allmänheten --

Det är ett ämne till bedrövelse för alla som vandrar genom denna stora stads gator eller färdas på landsbygden att se gatorna, vägarna och kyffenas dörrar fyllda till trängsel med tiggare av kvinnligt kön, åtföljda av tre, fyra eller sex barn, alla i trasor, som besvärar varje förbipasserande med böner om allmosor. I stället för att söka arbeta för ett hederligt uppehälle måste dessa mödrar använda hela sin tid till att ströva omkring och tigga mat till sina hjälplösa barn, vilka när de har växt upp antingen blir tjuvar av brist på arbete eller lämnar sitt dyra fädernesland för att slåss för tronpretendenten i Spanien eller sälja sig till Barbados.

Jag tror nog att alla håller med mig om att detta oerhörda antal barn i armarna eller på ryggen eller i hälarna på sina mödrar - och ofta på sina fäder -, i kungadömets nuvarande beklagliga läge är en mycket stor extra belastning; och att därför den som kunde fundera ut en hederlig, billig och enkel metod att göra dessa barn till goda och nyttiga medlemmar av samhället, har gjort sig så förtjänt om det allmänna bästa att han borde få sin staty rest, som ett minne över en samhällsbevarare.

Men jag tänker ingalunda inskränka mig till att sörja blott för yrkestiggarnas barn. Jag sträcker mig vida längre: jag avser samtliga barn av en viss ålder vars föräldrar är lika oförmögna att försörja dem som de vilka vädjar till vår barmhärtighet utefter gatorna.

För egen del har jag i många år haft mina tankar på detta viktiga ämne och noga övervägt andra tänkares förslag och planer, men jag har funnit dem alla byggda på grova felräkningar. En nyvalpad unge kan leva nästan enbart på modersmjölken i ett års tid. Kanske behöver han annan föda för upp till två shillings: denna summa eller dess motsvarighet i matrester kan modern säkert få ihop genom sitt lagliga näringsfång tiggeriet. Och det är just när barnen har fyllt ett år som mitt förslag tar hand om dem och ser till att de inte blir någon börda för sina föräldrar eller socknen. I stället för att sakna mat och kläder under resten av sitt liv kommer de att bidra till livnärandet, och delvis beklädandet, av tusentals människor.

En annan stor fördel med mitt förslag är att det kommer att förhindra dessa frivilliga missfall och denna förfärliga plägsed hos kvinnor att mörda sina oäkta barn, vilka är, ack! alltför vanligt förekommande hos oss. Jag tror att de offrar sina stackars oskyldiga barn snarare för att undvika kostnaderna än skammen - kan icke detta bringa även det hårdaste och mest omänskliga hjärta till tårar och medlidande?

Antalet själar i Irland uppskattas vanligen till en och en halv miljon. Jag beräknar att i omkring tvåhundratusen par av dessa är hustrurna avelsdugliga. Från denna summa drar jag bort trettiotusen par som är i stånd att underhålla sina egna barn, ehuru jag fruktar att det knappast kan vara så många under kungadömets nuvarande trångmål. Om vi emellertid utgår från denna siffra, så återstår etthundrasjuttiotusen avelshonor. Från dem drar jag femtiotusen, beräknat efter de kvinnor som får missfall eller vars barn dör av olycksfall eller sjukdom under första året. Återstår endast etthundratjugotusen barn om året födda av fattiga föräldrar: frågan är hur dessa barn skall kunna dras upp och hållas vid liv. Som jag redan har sagt är detta under nuvarande förhållanden totalt omöjligt med alla hittills använda metoder. Ty vi kan varken sysselsätta dem i hantverk eller jordbruk; vi bygger inga hus (jag menar på landsbygden) och vi odlar ingen jord. Blott sällan kan de skaffa sig bröd för dagen genom att stjäla innan de har nått sex års ålder, utom när de har särdeles goda anlag, fast jag måste tillstå att de lär sig yrkets grunder mycket tidigare. Men under denna tid kan de egentligen blott betraktas som lärlingar, som jag har fått höra av en framstående herre i grevskapet Cavan, vilken försäkrade att han inte kände till mer än ett eller två exemplar under sex år ens i den del av kungadömet som var vida berömd för den kortaste utbildningstiden i detta yrke.

Våra affärsmän har förklarat för mig att en pojke eller flicka under tolv år inte är någon säljbar artikel, och att de när de nått denna ålder inte kan inbringa mer än tre pund eller allra högst tre pund och en halvkrona i öppna marknaden. De kan alltså inte sägas vara någon affär varken för föräldrarna eller kronan, eftersom kostnaden för mat och klädtrasor har uppgått till åtminstone fyra gånger denna summa.

Därför skall jag nu i all anspråkslöshet framlägga mina egna tankar, vilka jag hoppas inte skall kunna väcka ens den minsta protest.

En mycket erfaren amerikan i min bekantskapskrets i London har sagt mig att ett ungt, friskt och välnärt barn vid ett års ålder är en synnerligen delikat, närande och hälsosam föda, antingen det serveras stuvat, rostat, ugnstekt eller kokt (och jag tvivlar inte på att det skulle göra sig lika bra i en frikassé eller ragu).

Nu är mitt hovsamma förslag att allmänheten måtte besinna, huruvida inte tjugotusen av de hundratjugotusen barn jag kom till i min uträkning, skulle kunna reserveras för avel; varav i så fall en fjärdedel av manligt kön, vilket är mer än vi brukar lägga på av får, nötkreatur eller svin. Mitt skäl för detta är att dessa barn sällan är frukter av äktenskap - en omständighet som våra vildar inte brukar ägna någon vidare eftertanke -, och att därför en individ av mankön skulle kunna betjäna fyra av kvinnligt kön. Vidare föreslår jag att resterande hundratusen måtte vid ett års ålder utbjudas till salu till framstående och förmöget folk över hela kungadömet. Modern skulle tillhållas att låta dem dia ordentligt under sista månaden, så att de måtte bli knubbiga och feta som det passar sig för ett gott bord. Ett barn räcker för två rätter om man har främmande, och om familjen dinerar ensam bör fram- eller bakdelen förslå. Kryddad med litet peppar och salt blir den mycket god uppvärmd, särskilt vintertid.

Jag har räknat med att ett nyfött barn i genomsnitt bör väga tolv skålpund, och om det får tillräcklig föda öka till tjugoåtta skålpund på ett år.

Jag medger att detta livsmedel blir något dyrt; det skulle därför lämpa sig synnerligen väl för godsägare, vilka för övrigt eftersom de redan har tillgodogjort sig större delen av föräldrarna, bör ha förhandsrätt till barnen.

/.../

De som är mera om sig (vilket jag måste erkänna att tiderna kräver) kan flå kroppen. Väl garvat kan skinnet bli till förträffliga damhandskar och sommarstövletter för fina herrar.

/.../

Jag förklarar av uppriktigt hjärta att jag inte har det minsta personliga intresse av att försöka befordra dessa nödvändiga åtgärder. Jag har inget annat motiv än mitt lands allmänna bästa: ökande av vår handel, omhändertagande av barnen, lindrande av de fattigas börda och förmedlandet av ett litet nöje åt de rika. Jag har inga barn som jag skulle kunna tjäna en enda penny på; mitt yngsta är nio år och min hustru befinner sig inte längre i barnafödandets ålder.

Populära inlägg i den här bloggen

Politiska aktivister använder social media bäst

Vara, inte göra