Vårdplikt istället för värnplikt till beslutsfattare som ännu inte fattat
Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen valde medvetet bort världsförbättrar-process genom undervisning, samförstånd och successiva reformer, påpekar David Brooks i DN, Kolumnen 130902. Istället valde rörelsen taktiska vapen och en ständig offensiv. Men utifrån icke-vålds-principen: demonstrationer, sit-in-protester och marscher. Det tvingar motståndarna (dvs. den regerande makten) att agera mot sin vilja. Men det kräver samtidigt självdisciplin, för att lugnt och medvetet hålla känslorna i schack.
Icke-våldsamma protester är generellt sett mer framgångsrika; en undersökning visar att icke-vålds-rörelser mellan år 1900 och 2006 lyckades i 56 procent av fallen, medan motstånd med våld lyckades i 26 procent av fallen. Det kräver dock ett sammanhang där fienden, och den iakttagande nationen, har ett samvete att vädja till.
Det där sista går att fundera på. Reinfeldts citat är ju ett exempel, som pekar på arbetslösa som lata och oss människor som viljelösa robotar som enbart reagerar på pengar som drivkraft (vilket innebär att hans kritik mot socialdemokratin, i hans egna bok, blir rätt poänglös).
Ett annat exempel hittar jag i Dagens Industri, i form av fd vice vd Svenskt Näringsliv, Janerik Larsson, som skriver en debattartikel, utifrån kritiken mot riskkapital och hans nya bok (De nya industrialisterna - riskkapitalet och välfärdsbygget). "Vi alla har intresse av att riskkapitalsbolag går bra." Varför? Jo, för att vi (inte minst pensionärer och försäkringstagare) äger fonder (i venture capital-fonder eller private equity-fonder, som ofta utgör riskkapitalbolag). "Detta kommer dock ofta som en överraskning för ägarna själva."
Med andra ord, inget uns av kritik kring själva ägarförhålandet, dvs. att många av oss - frivilligt eller ofrivilligt - äger andelar i verksamheter som utgörs helt eller delvis av riskkapital. Det är som det är! Det är rätt, eftersom det är så! Inte en tankemöda om att kanske det är fel. Nej, det är inte fel, eftersom "denna form av kapitalism är inte skadligare än någon annan form av kapitalistisk företagsstyrning. Och kapitalismen är grunden för välståndet".
Så är det, pengar och jakten på pengar och habegäret till pengar är det som skapar välstånd. Det är det som är vår drivkraft, och vår orsak till existens. Jakten på pengar - och behovet av pengar - är det som ska styra och påverka vård, omsorg och utbildning, dvs. de områden där människor har som störst behov av andra människors vänliga och mänskliga bemötande. Det är i just de områden där en människas intryck av den vård, den omsorg och den utbildning hen fått baseras av de små gesterna, de som egentligen inte vare sig kostar eller drar in pengar. En lätt smekning på en gammal tants hand. Ett snabbt byte av en söndrig glödlampa så att den oroliga patienten kan läsa på natten. En kram till den ledsna flickan på skolgården. Allt detta som det antingen inte hinns med eller som det hinns med, men som ofta väljs bort om vinstmaximering ska få välja.
Jag skulle vilja införa vårdplikt till alla beslutsfattare och politiker i kommuner, landsting och regering. Minst två veckor varje sommar, på ett sjukhus, ett ålderdomshem eller en skola. Mina år som ung flicka och vårdbiträde på ett ålderdomshem är en av mina mest rika livserfarenheter. Ingenting, absolut ingenting, kan ge så mycket, som att vara i den situation att kunna välja att ge det en absolut inte måste, för det står inte nerskrivet i arbetsbeskrivningen, men som i slutändan visar sig vara just det som betyder mest.
Icke-våldsamma protester är generellt sett mer framgångsrika; en undersökning visar att icke-vålds-rörelser mellan år 1900 och 2006 lyckades i 56 procent av fallen, medan motstånd med våld lyckades i 26 procent av fallen. Det kräver dock ett sammanhang där fienden, och den iakttagande nationen, har ett samvete att vädja till.
Det där sista går att fundera på. Reinfeldts citat är ju ett exempel, som pekar på arbetslösa som lata och oss människor som viljelösa robotar som enbart reagerar på pengar som drivkraft (vilket innebär att hans kritik mot socialdemokratin, i hans egna bok, blir rätt poänglös).
Ett annat exempel hittar jag i Dagens Industri, i form av fd vice vd Svenskt Näringsliv, Janerik Larsson, som skriver en debattartikel, utifrån kritiken mot riskkapital och hans nya bok (De nya industrialisterna - riskkapitalet och välfärdsbygget). "Vi alla har intresse av att riskkapitalsbolag går bra." Varför? Jo, för att vi (inte minst pensionärer och försäkringstagare) äger fonder (i venture capital-fonder eller private equity-fonder, som ofta utgör riskkapitalbolag). "Detta kommer dock ofta som en överraskning för ägarna själva."
Med andra ord, inget uns av kritik kring själva ägarförhålandet, dvs. att många av oss - frivilligt eller ofrivilligt - äger andelar i verksamheter som utgörs helt eller delvis av riskkapital. Det är som det är! Det är rätt, eftersom det är så! Inte en tankemöda om att kanske det är fel. Nej, det är inte fel, eftersom "denna form av kapitalism är inte skadligare än någon annan form av kapitalistisk företagsstyrning. Och kapitalismen är grunden för välståndet".
Så är det, pengar och jakten på pengar och habegäret till pengar är det som skapar välstånd. Det är det som är vår drivkraft, och vår orsak till existens. Jakten på pengar - och behovet av pengar - är det som ska styra och påverka vård, omsorg och utbildning, dvs. de områden där människor har som störst behov av andra människors vänliga och mänskliga bemötande. Det är i just de områden där en människas intryck av den vård, den omsorg och den utbildning hen fått baseras av de små gesterna, de som egentligen inte vare sig kostar eller drar in pengar. En lätt smekning på en gammal tants hand. Ett snabbt byte av en söndrig glödlampa så att den oroliga patienten kan läsa på natten. En kram till den ledsna flickan på skolgården. Allt detta som det antingen inte hinns med eller som det hinns med, men som ofta väljs bort om vinstmaximering ska få välja.
Jag skulle vilja införa vårdplikt till alla beslutsfattare och politiker i kommuner, landsting och regering. Minst två veckor varje sommar, på ett sjukhus, ett ålderdomshem eller en skola. Mina år som ung flicka och vårdbiträde på ett ålderdomshem är en av mina mest rika livserfarenheter. Ingenting, absolut ingenting, kan ge så mycket, som att vara i den situation att kunna välja att ge det en absolut inte måste, för det står inte nerskrivet i arbetsbeskrivningen, men som i slutändan visar sig vara just det som betyder mest.
