Allt har sitt slut

Igår var jag med och tog avsked av Maria, som nu slutar som samordnare i sthlms lokalförening. Det var mycket trevligt. Även när det var på grund av en dörr som nu stängs, när en person lämnar ett jobb. Jag är själv i den fasta övertygelsen att en stängd dörr alltid medför att en annan dörr öppnas; något annat börjar. I just det här fallet i och med Katarina, som nu är ny samordnare. Men det gäller, tror jag, i alla faser av livet, på alla sätt. När något dör, så föds något annat. Och det är egentligen det enda vi säkert kan veta om livet, det förändras hela tiden. Det flödar in ny energi, och gammal energi flödar vidare någon annastans. Om så inte skulle ske, så skulle livet stagnera. Och det sker aldrig. Jag tror dessutom att när man öppnar en ny dörr, så har man automatiskt påbörjat öppnandet av nya dörrar, som finns lite längre fram. Som om man går igenom en korridor, jag öppar en dörr och går in, för att se att jag behöver fortsätta gå, för en bit fram fanns ännu en dörr att öppna. Och man kan aldrig gå tillbaka, vända om, för som redan de gamla grekerna sa, det går aldrig att gå ner i samma flod två gånger (för både vi och floden har förändrats, åtminstone en smula). Jag gick en gång tillbaka till ett jobb jag en gång slutat på. Det var inte alls lyckat, jag kom med nya förväntningar och erfarenheter till något som jag trodde jag skulle känna igen, men inte gjorde helt och hållet. Nåväl, jag tror Marias nya dörrar tillför ny energi för henne, likaväl som Katarinas nya dörrar, och jag önskar dem båda lycka till och vill tacka dem och alla andra för en mycket trevlig kväll.