Är detta ok?
Soialstyrelsen konstaterar att självmord och trafikolyckor är de vanligaste dödsorsakerna bland barn. En tredjedel vardera av de ca 100 barn under 18 år som varje år omkommer dör alltså på grund av trafiken eller på grund av att de tar sitt liv.
Cirka 30 barn per år låter kanske inte mycket, men jag tycker att det är en helt oacceptabel siffra. Jag vet, från tidigare studier som jag läste på 90-talet, att det yngsta barnet (då) som tog sitt liv var 9 år. (Jag vet förstås inte om den siffran sänkts dessa 20 år.)
Min dotter ska fylla 9 i oktober. Jag vill inte ens fundera på hur en nioåring har det hemma, som kommer fram till att det är bättre att dö.
Men jag vill däremot fundera på vad vi kan göra! Personal inom vård och omsorg SKA anmäla till socialen vid misstanke om att barn far illa. Alla vi andra BÖR anmäla. Och vi får göra det anonymt!
Jag har själv arbetat på behandlingshem, skola, skoldaghem. Jag vet att det går att urskilja barn som man rätt säkert vet inte har det så bra därhemma. Jag säger inte att vi vuxna kan se alla, men jag säger att många av oss ser nog de flesta.
Hur i all världen kunde t.ex. den 14-årige pojke som rätt nyligen tog sitt liv på grund av mångårig mobbing i skolan fortsätta få må dåligt varje dag, utan att en endaste vuxen reagerade?
Mod. Vi behöver helt enkelt mer mod. Mer jävlar anamma. Mer styrka. Och vi behöver våga prata om sådant som kanske känns jobbigt.
Cirka 30 barn per år låter kanske inte mycket, men jag tycker att det är en helt oacceptabel siffra. Jag vet, från tidigare studier som jag läste på 90-talet, att det yngsta barnet (då) som tog sitt liv var 9 år. (Jag vet förstås inte om den siffran sänkts dessa 20 år.)
Min dotter ska fylla 9 i oktober. Jag vill inte ens fundera på hur en nioåring har det hemma, som kommer fram till att det är bättre att dö.
Men jag vill däremot fundera på vad vi kan göra! Personal inom vård och omsorg SKA anmäla till socialen vid misstanke om att barn far illa. Alla vi andra BÖR anmäla. Och vi får göra det anonymt!
Jag har själv arbetat på behandlingshem, skola, skoldaghem. Jag vet att det går att urskilja barn som man rätt säkert vet inte har det så bra därhemma. Jag säger inte att vi vuxna kan se alla, men jag säger att många av oss ser nog de flesta.
Hur i all världen kunde t.ex. den 14-årige pojke som rätt nyligen tog sitt liv på grund av mångårig mobbing i skolan fortsätta få må dåligt varje dag, utan att en endaste vuxen reagerade?
Mod. Vi behöver helt enkelt mer mod. Mer jävlar anamma. Mer styrka. Och vi behöver våga prata om sådant som kanske känns jobbigt.
