heroiskt mod
Läser om Patrik Sjöbergs övergrepp i barndomen. Blir imponerad av hans val att gå ut och berätta om det han gömt inom sig under lång tid. Blir lite trött dock av att bredvid artikeln läsa redaktörernas egna texter, som fokuserar ”varför vi väljer att publicera dessa anklagelser mot en man som inte kan försvara sig”. Varför i all världen skulle en människa, känd sedan tidigare, gå ut i media och berätta om något han vet med sig människor som möter honom många år framåt kommer att tänka när de ser honom? ”Ja, just det, det var han som…” Och har man dessutom läst lite psykologi, vet man hur förödande en stigmatiserande offer-roll kan upplevas av en man. Jag säger alltså inte att det inte är förödande för en kvinna, det är det naturligtvis. Men som män kan de utsatta personerna bemötas av anklagelser och skuldbeläggande om varför de som män kunde bli ett offer, dvs. utsatt för övergrepp. Till allt detta kommer ju också det faktum att (minst) två kända idrottsmän till berättat om samma typ av upplevelser, så vi kan nog alla lugnt konstatera att Viljo var en förövare, en pedofil.
Som högskolestudent skrev jag både i min B- och C-uppsats om sexuella övergrepp. Det var under samma period som ECPAT startade (1995-96), och då också en hel ny kunskap om sexuella övergrepp kom fram. Jag är stolt över att berätta att jag skrev min C-uppsats på engelska, om just pedofiler, som var ett material som delades ut under världskonferensen som ECPAT höll i Stockholm. Det var dock en tuff tid, för det tog emot att läsa in sig om teorier och forskning kring dessa ”rovdjur”. Det är precis det de kallas i vissa kretsar, då de relativt ”kallt” (dvs. med berått mod och målmedvetet) jagar efter barn. Eftersom de ofta inte är intresserade av vuxna kärleksrelationer, eller särskilt många hobbies, så har de gott om tid att jaga. Det är orsaken till varför vissa pedofiler lyckas begå övergrepp mot 500-600 barn innan de stoppas.
Det hemska i det hela är att barn som utsätts för övergrepp och inte har den stabilitet hemma som de behöver för att kunna våga berätta och få bearbeta det som hänt, har en förhöjd risk att själva begå övergrepp som vuxna. De utför alltså tvångsmässigt det de själva blev utsatta för, och då ofta mot barn i den åldern de själva var i. Det vet man, när man fått pedofiler som åkt fast att börja berätta om sig själva. Vad som är ännu mer hemskt är att många pedofiler utvecklar en fingertoppskänsla för vilka barn de ska våga utsätta för övergrepp. Det är därför vissa barn blir utsatta och andra inte, i t.ex. en och samma släkt, en och samma idrottslag eller en och samma grannområde. ”Jag visste att hon skulle skvallra” läste jag en pedofils förklaring till varför det yngre styvbarnet slapp undan men inte det äldre.
Varför jag berättar allt detta i en Makalösa blogg? Därför att det finns runt omkring oss, och ju fler vuxna (sunda) personer är medvetna om att det faktiskt förekommer, desto färre barn kommer i framtiden bli drabbade. Jag säger inte att vi ska springa omkring och misstänka hej vilt, utan en sekunds reflektion. Jag säger bara att det är vårt ansvar som vuxna människor att ta reda på fakta och också våga närma oss barn vi tror inte mår bra. När ett gigantiskt stort pedofil-nätverk avslöjades i slutet av 1990-talet (i USA), upptäckte man att en symbol för igenkännande mellan dem var chokladen After Eight. Man förstod varför när man läste nätverkets slogan: Pick ‘em before eight, or it’s too late. Det handlar om rovdjur, som visserligen inte själva mår bra och som själva utsatts på något sätt som barn, men det handlar nu om vuxna personer som inte kan tillåtas förstöra mer liv. Låt oss, om inte annat, berömma Patrik för hans mod att våga berätta.
Som högskolestudent skrev jag både i min B- och C-uppsats om sexuella övergrepp. Det var under samma period som ECPAT startade (1995-96), och då också en hel ny kunskap om sexuella övergrepp kom fram. Jag är stolt över att berätta att jag skrev min C-uppsats på engelska, om just pedofiler, som var ett material som delades ut under världskonferensen som ECPAT höll i Stockholm. Det var dock en tuff tid, för det tog emot att läsa in sig om teorier och forskning kring dessa ”rovdjur”. Det är precis det de kallas i vissa kretsar, då de relativt ”kallt” (dvs. med berått mod och målmedvetet) jagar efter barn. Eftersom de ofta inte är intresserade av vuxna kärleksrelationer, eller särskilt många hobbies, så har de gott om tid att jaga. Det är orsaken till varför vissa pedofiler lyckas begå övergrepp mot 500-600 barn innan de stoppas.
Det hemska i det hela är att barn som utsätts för övergrepp och inte har den stabilitet hemma som de behöver för att kunna våga berätta och få bearbeta det som hänt, har en förhöjd risk att själva begå övergrepp som vuxna. De utför alltså tvångsmässigt det de själva blev utsatta för, och då ofta mot barn i den åldern de själva var i. Det vet man, när man fått pedofiler som åkt fast att börja berätta om sig själva. Vad som är ännu mer hemskt är att många pedofiler utvecklar en fingertoppskänsla för vilka barn de ska våga utsätta för övergrepp. Det är därför vissa barn blir utsatta och andra inte, i t.ex. en och samma släkt, en och samma idrottslag eller en och samma grannområde. ”Jag visste att hon skulle skvallra” läste jag en pedofils förklaring till varför det yngre styvbarnet slapp undan men inte det äldre.
Varför jag berättar allt detta i en Makalösa blogg? Därför att det finns runt omkring oss, och ju fler vuxna (sunda) personer är medvetna om att det faktiskt förekommer, desto färre barn kommer i framtiden bli drabbade. Jag säger inte att vi ska springa omkring och misstänka hej vilt, utan en sekunds reflektion. Jag säger bara att det är vårt ansvar som vuxna människor att ta reda på fakta och också våga närma oss barn vi tror inte mår bra. När ett gigantiskt stort pedofil-nätverk avslöjades i slutet av 1990-talet (i USA), upptäckte man att en symbol för igenkännande mellan dem var chokladen After Eight. Man förstod varför när man läste nätverkets slogan: Pick ‘em before eight, or it’s too late. Det handlar om rovdjur, som visserligen inte själva mår bra och som själva utsatts på något sätt som barn, men det handlar nu om vuxna personer som inte kan tillåtas förstöra mer liv. Låt oss, om inte annat, berömma Patrik för hans mod att våga berätta.
