Pressmeddelande: Makalösa Föräldrar vill gärna ge dig en önskelista och en present till ditt nya jobb, Stefan Attefall.

Vi har alla rätt att bo på ett tillfredsställande sätt, dvs. det är vår mänskliga rättighet att ha en tillfredsställande levnadsstandard. Med tillfredsställande levnadsstandard menas naturligtvis inte rätten till en havsutsikt eller rätten till att bo nära tunnelbanan, men det kan ändå antas att en tillfredsställande levnadsstandard är t.ex. rätten till en rimlig hyra, rätten till en stabil boende-situation och rätten till ett tryggt bostadsområde. Den rätten finns inte idag, särskilt inte i de större städerna där marknadshyror skapat fullkomliga hetsjakter på attraktiva hyresrätter att omvandla till bostadsrätter och allt mer hysteriskt stegrande priser på alla bostadsrätter som finns centralt. Vi hör historier om hur nyblivna bostadsrättsägare tror sig äga även trottoaren utanför lägenheten, omnipotent och maktgalen som han kanske blivit av att ha gått från en helt vanlig hyresgäst med 6000 kronor i hyra till en bostadsrättsägare till en fastighet värderad två miljoner kronor. Pengars inflytande på oss har som bekant sällan varit fördelaktiga.

Vi hör också historier om hur människor, boende i de mer sjabbiga förortsområdena, förtvivlat kämpar för att få sina omoraliska hyresvärdar att renovera fastigheten tillräckligt så att det inte ska vara ett farligt område för barn, eller människor som bor i allt mer segregerade områden som ser sina tonårsbarn umgås med allt mer kriminella typer utan en möjlighet att kunna radikalt förändra sin livssituation och flytta därifrån: ”Hade jag kunnat sälja min njure och ta Tobias därifrån, bort från de där hänsynslösa rovdjuren, så hade jag gjort det. Gladeligen. Men jag var helt chanslös. Med min futtiga inkomst, dessutom inte fast jobb, så finns det ju inte en enda bank i världen som skulle låna mig pengar nog så att jag kan ta min familj härifrån. Och då har jag ändå skött min ekonomi utan strul, i över femton års tid!”

Orden är Lenas, en ensamförälder som maktlöst sett på hur hennes pojke drogs in i gänget som rörde sig i området där de bodde, och som inte kunde göra någonting när hennes son två år senare började med droger och ett år därefter begick sitt första brott.

Det betyder naturligtvis inte att alla människor som bor i förortsområden vill därifrån. Tvärtom, det finns områden som utmärks av positiva förebilder, stark granngemenskap och attraktiva skolor. Det betyder inte heller att alla ensamföräldrar har begränsade inkomster och svårt att få banklån. Tvärtom, det är en mindre grupp av ensamföräldrarna som har det så svårt som Lena; ca var fjärde ensammamma. Men fortfarande; majoriteten av ensamföräldrarna bor i hyresrätter, ca 70-75 procent. Många bor trångbott – ca 45 procent av ensamföräldrarna jämfört med 15 procent av den övriga befolkningen. Och många har, mot sin vilja, tvingats flytta till en billigare och sämre lägenhet efter separationen.

Men det betyder att det ställs orimligt höga krav på en ensamförälder som vill låna pengar för att kunna köpa sig en bostadsrätt, där hänsyn inte tas till t.ex. femton års oklanderlig tid som bankkund. Faktum är att det är helt omöjligt för vissa grupper att spara sig till en större summa pengar, för att kunna ta ett större lån. Inte för att de är slarviga med ekonomin, utan för att de har så begränsade resurser att det inte tillåter något sparande. Men med ett mindre bolån kan de hamna på precis samma nivå som hyresutgiften låg på – och faktum är, ibland även lägre – vilket de kommer att betala lika regelbundet och pålitligt som de betalade sin hyra.

Och det betyder att det är en lika orimlig situation att hyresrätterna försvinner i allt högre grad, för att omvandlas till bostadsrätter, av resursstarka personer som faktiskt ibland också ser det som en möjlighet att tvinga bort de mer resurssvaga personerna som av olika anledningar väljer att inte köpa sin hyresrätt utan förbli hyresgäst i den nyskapade bostadsrättsföreningen. Nybyggen måste sluta vända sig till enbart resursstarka grupper! Det är positivt med mångfald, men bostadsmarknaden börjar bli enfaldig. Människor med begränsade resurser, som t.ex. en del ensamföräldrar, har allt mindre att sätta emot vinstmaximeringen som tycks öka människans hänsynslöshet och egoism. Till allt detta kommer också det faktum att regeringen valde att senarelägga höjningen av bostadsbidraget för ensamföräldrar till januari 2012. För många av dessa ensamföräldrar är ett års väntan en orimlig väntan!

Bostadsminister Stefan Attefall; du säger dig vilja skapa fler hyresrätter tillsammans med ett samlat grepp om bostadsmarknaden. Vi presenterar gärna för dig vår rapport från 2006 (Gärna lägre standard mot lägre hyra: En rapport om ensamstående föräldrars boende), som vi är rätt säkra på inte har förändrats i stort, där det tydligt framkommer att ensamföräldrar gärna bor i lägenheter med något lägre standard bara det innebär lägre hyra, då bostadsutgiften är så stor bit för ett enföräldershushåll. I den rapporten finns också vår önskelista, som vi härmed vill tipsa dig om, och vi vill också gärna överlämna till dig vår nypublicerade bok med berättelser av ensamföräldrar om hur vardagen kan påverkas av sämre ekonomi: Visst kan det vara jobbigt att ha ont om pengar, men man behöver inte bli olycklig för det. Den kan du läsa mer om här: http://www.makalosa.org.

Önskelista:



Bevara allmännyttan än mer
Inför höjda bostadsbidraget januari 2011, inte januari 2012
Blanda olika sorters boende och bostadshus i samma område
Planera för fler flexibla boenden, som kan öka eller minska i storlek
Planera för bättre utemiljö för barnen – en gunga och en sandlåda i ett område räcker inte
Försäkra dig om att alla barn har rätt till ett eget rum


Generalsekreterare Sophia Lövgren

Sveriges Makalösa Föräldrar

sophia.lovgren@makalosa.org

08-7201414

Populära inlägg i den här bloggen

Politiska aktivister använder social media bäst

Vara, inte göra