Vara, inte göra
Jag har så mycket att lära av människor som är i konsten att vara, då jag sedan många år främst levt i jakten att göra.
Det är naturligtvis inte fel att göra saker. Mycket av vår överlevnad handlar ju om vardagliga måsten, oavsett om du måste fixa din egen mat eller tjäna pengar så du kan köpa mat.
Det går ju inte sluta vara i görandet men frågan är om vi fångas av allt som vi tror måste göras, så att vi springer runt runt i jakten på allt?
Det stämmer i alla fall på mig. Alltför ofta lever jag efter en egen konstruerad stress. Och alltför ofta säger jag till mig själv att om jag bara blir färdig med ”det viktiga”, så ska jag sedan vila, landa, vara.
Det konstiga är att det aldrig blir ett slut på allt som ”måste” göras. Det kommer hela tiden nya saker, rätt ofta skapade av det jag nyss gjort färdigt.
Det byggs på nya saker hela tiden och jag inser att det krävs målmedvetenhet att kunna vara i mitt varande.
Jag antar min tid i Gambia är en tid där jag mer är i mitt varande. Inte för att det inte finns saker att göra, det finns hela tiden (ett klimat som detta förstör dessutom fortare det mesta), utan mer för att jag ser hur medmänniskor runt omkring mig värdesätter att få vara. Människor som helt klart har mindre ekonomiska och materiella resurser än jag, men som helt klart prioriterar att prata med vänner och bekanta, hälsa på främlingar, sitta och fånga dagen fastän allt ännu inte är klart av dagens göra.
Hur är det möjligt att vi i ett välfärdssamhälle sällan har tid att ens se på varandra i tunnelbanan och på gatan? Och än mindre tid att säga något vänligt? Knappt ens tid att svara, om någon vågar ställa en fråga. Flertalet av oss har så mycket mer (mat, kläder, hem) redan från början och ändå...
Det är naturligtvis inte fel att göra saker. Mycket av vår överlevnad handlar ju om vardagliga måsten, oavsett om du måste fixa din egen mat eller tjäna pengar så du kan köpa mat.
Det stämmer i alla fall på mig. Alltför ofta lever jag efter en egen konstruerad stress. Och alltför ofta säger jag till mig själv att om jag bara blir färdig med ”det viktiga”, så ska jag sedan vila, landa, vara.
Det konstiga är att det aldrig blir ett slut på allt som ”måste” göras. Det kommer hela tiden nya saker, rätt ofta skapade av det jag nyss gjort färdigt.
Det byggs på nya saker hela tiden och jag inser att det krävs målmedvetenhet att kunna vara i mitt varande.
Jag antar min tid i Gambia är en tid där jag mer är i mitt varande. Inte för att det inte finns saker att göra, det finns hela tiden (ett klimat som detta förstör dessutom fortare det mesta), utan mer för att jag ser hur medmänniskor runt omkring mig värdesätter att få vara. Människor som helt klart har mindre ekonomiska och materiella resurser än jag, men som helt klart prioriterar att prata med vänner och bekanta, hälsa på främlingar, sitta och fånga dagen fastän allt ännu inte är klart av dagens göra.
Hur är det möjligt att vi i ett välfärdssamhälle sällan har tid att ens se på varandra i tunnelbanan och på gatan? Och än mindre tid att säga något vänligt? Knappt ens tid att svara, om någon vågar ställa en fråga. Flertalet av oss har så mycket mer (mat, kläder, hem) redan från början och ändå...
