Assisterad befruktning
Denna text publicerades i ETC:
Assisterad befruktning
utifrån ett normkritiskt barnperspektiv
Lagmannen och utredaren Eva
Wendel Rosberg presenterade i fredags ett betänkande om ensamstående kvinnors
rätt till assisterad befruktning. Många
personer har varit mer eller mindre kritiska, och många gånger tycks kritiken
bottna i att en tvåförälders-familj trots allt är att föredra, och att det inte
bör vara ”alltför enkelt och smidigt” för en ensamstående kvinna att skaffa sig
barn med statens hjälp.
Grundtanken är att det finns en extra sårbarhet i
ensamföräldraskapet, inte minst vad gäller försörjningsansvaret, som staten
inte med självklarhet ska axla när en kvinna gör ett aktivt och medvetet val att
vara ensam förälder. Det handlar alltså om en slags ”som du bäddar, får du
ligga”-tanke, där du visst kan skaffa barn helt själv men du får antingen
skaffa barnet utan samhälleligt stöd och/eller försörja barnet utan att be om
samhälleligt stöd.
Om vi då ska dra det till sin spets, och det bör vi ur ett
normativt perspektiv, borde det därmed vara en självklarhet för varje blivande
förälder att ställa frågan till sig själv utifrån vilka grunder hen väljer att
skaffa ett barn och på vilka grunder hen med säkerhet kan veta att både hen
själv och den eventuella partner hen valt att skaffa barn med kommer att leva
de närmsta 18 åren.
Och när det gäller just att ha tänkt till innan, tror jag vi
med rätt stor säkerhet kan tänka sig att just ensamstående kvinnor som vill ha
hjälp med assisterad befruktning (istället för att t.ex. lura hem någon karl från
krogen) har gjort. En hel del, troligtvis. Det innebär naturligtvis inte att de
skäl utifrån vilka hon väljer att skaffa barn ensam, måste vara ”de bästa”, de ”mest
rationella” eller för den delen, de ”mest övervägda”. Om detta vet vi inget,
och gruppen är tillräckligt heterogen för att vi inte kan dra alla över en kam,
Vad vi vet, är dock att det övervägande är den föräldragrupp
som haft mest tid för att förbereda sig
inför sin föräldraroll, och fått ge
mest energi inför att försvara sin föräldraroll. Utifrån de aspekterna, kan vi
kanske tro att det därmed också är de föräldrar som är så förberedda som det
går att vara.
Utifrån ett barnperspektiv kan vi konstatera att inget barn
mår bra av att skapas under en anonym krognatt, ej heller under en assisterad
befruktning i ett annat land, där det inte går att spåra biologiska föräldrars
eventuella genetiska sjukdomar m.m. Helt ny forskning visar också att många
ensamstående mammor uppger att de tack vare sina barns ankomst till denna
värld, fått ny kraft att t.ex. ta sig ut ur en negativ spiral eller fått makt
att fatta beslut som de inte kunnat fatta innan graviditeten.
Helt klart borde en ny, normkritisk, familjepolitik snarare
fokusera barnets ankomst till vårt samhälle och föräldrars skyldigheter till
detta barn, snarare än t.ex. eventuellt äktenskap mellan de blivande
föräldrarna. Där kan mycket väl ingå någon slags obligatorisk
föräldra-förberedelse, utifrån barnets bästa och barnets rättigheter. Men vad
gäller assisterad befruktning, ska enkom barnets bästa beaktas, och inte
antalet blivande föräldrar eller deras inbördes relationer. En heterosexuell
kärnfamilj innebär nämligen inga garantier från arbetslöshet, missbruk, övergrepp,
dödsfall eller andra traumatiska händelser som kan påverka ett barns uppväxt.
