Assisterad befruktning

Denna text publicerades i ETC:

Assisterad befruktning utifrån ett normkritiskt barnperspektiv

Lagmannen och utredaren Eva Wendel Rosberg presenterade i fredags ett betänkande om ensamstående kvinnors rätt till assisterad befruktning. Många personer har varit mer eller mindre kritiska, och många gånger tycks kritiken bottna i att en tvåförälders-familj trots allt är att föredra, och att det inte bör vara ”alltför enkelt och smidigt” för en ensamstående kvinna att skaffa sig barn med statens hjälp.

Grundtanken är att det finns en extra sårbarhet i ensamföräldraskapet, inte minst vad gäller försörjningsansvaret, som staten inte med självklarhet ska axla när en kvinna gör ett aktivt och medvetet val att vara ensam förälder. Det handlar alltså om en slags ”som du bäddar, får du ligga”-tanke, där du visst kan skaffa barn helt själv men du får antingen skaffa barnet utan samhälleligt stöd och/eller försörja barnet utan att be om samhälleligt stöd.

Om vi då ska dra det till sin spets, och det bör vi ur ett normativt perspektiv, borde det därmed vara en självklarhet för varje blivande förälder att ställa frågan till sig själv utifrån vilka grunder hen väljer att skaffa ett barn och på vilka grunder hen med säkerhet kan veta att både hen själv och den eventuella partner hen valt att skaffa barn med kommer att leva de närmsta 18 åren.

Och när det gäller just att ha tänkt till innan, tror jag vi med rätt stor säkerhet kan tänka sig att just ensamstående kvinnor som vill ha hjälp med assisterad befruktning (istället för att t.ex. lura hem någon karl från krogen) har gjort. En hel del, troligtvis. Det innebär naturligtvis inte att de skäl utifrån vilka hon väljer att skaffa barn ensam, måste vara ”de bästa”, de ”mest rationella” eller för den delen, de ”mest övervägda”. Om detta vet vi inget, och gruppen är tillräckligt heterogen för att vi inte kan dra alla över en kam,

Vad vi vet, är dock att det övervägande är den föräldragrupp som haft mest tid för att förbereda sig
inför sin föräldraroll, och fått ge mest energi inför att försvara sin föräldraroll. Utifrån de aspekterna, kan vi kanske tro att det därmed också är de föräldrar som är så förberedda som det går att vara.
Utifrån ett barnperspektiv kan vi konstatera att inget barn mår bra av att skapas under en anonym krognatt, ej heller under en assisterad befruktning i ett annat land, där det inte går att spåra biologiska föräldrars eventuella genetiska sjukdomar m.m. Helt ny forskning visar också att många ensamstående mammor uppger att de tack vare sina barns ankomst till denna värld, fått ny kraft att t.ex. ta sig ut ur en negativ spiral eller fått makt att fatta beslut som de inte kunnat fatta innan graviditeten.

Helt klart borde en ny, normkritisk, familjepolitik snarare fokusera barnets ankomst till vårt samhälle och föräldrars skyldigheter till detta barn, snarare än t.ex. eventuellt äktenskap mellan de blivande föräldrarna. Där kan mycket väl ingå någon slags obligatorisk föräldra-förberedelse, utifrån barnets bästa och barnets rättigheter. Men vad gäller assisterad befruktning, ska enkom barnets bästa beaktas, och inte antalet blivande föräldrar eller deras inbördes relationer. En heterosexuell kärnfamilj innebär nämligen inga garantier från arbetslöshet, missbruk, övergrepp, dödsfall eller andra traumatiska händelser som kan påverka ett barns uppväxt.



Populära inlägg i den här bloggen

Politiska aktivister använder social media bäst

Vara, inte göra