Rosa Luxemburg, politiskt mod kontra civil olydnad då och nu

Jag blev så inspirerad av förra veckans utmärkta DN-artiklar, och omnämnandet av Rosa Luxemburg, så jag vill bara ägna några rader åt henne. Det är hon väl värd.

Rosa (1871-1919) var judinna och medlem i vänstern i Tyskland. Hon föddes i Polen, där hon i ung ålder engagerade sig i vänstern. Rosa var delaktig i genomförandet av flera strejker, som ledde till att partiets ledare avrättades. Hon flydde till slut till Schweiz, där hon gick på universitetet. Hon startade med en del andra ett parti som krävde ett självständigt Polen, och då även i betydelsen inte underordnat Ryssland, vilket inte gjorde henne populär hos Lenin.

Rosa gifte sig med en tysk man (Gustav Lüneck) och flyttade till Tyskland. Hon blev uppmärksammad som en politisk aktivist, feminist och skribent, och deltog i att bygga upp den tyska demokratin. För den som läser några av Rosas publikationer, kanske främst hennes brev, kommer att märka att revolution för Rosa var ett sätt att leva, i den meningen att arbetarklassen behövde ett "ständigt övertag" (eller åtminstone ett kompletterande maktmedel) för att balansen arbete/kapital skulle vara så likvärdig som möjligt.

Rosa var mer internationalist än nationalist, och avskydde dessutom krig, och detta gjorde att hon inte alltid stod på god fot med övriga kamrater. För henne var det en omöjlighet att gå ut och kriga mot franska (eller andra) kamrater, vilket inte stöddes av övriga partivänner. Det tog hårt på Rosa, och hon genomförde flera demonstrationer, som resulterade i att hon satt i fängelse. Hon bildade också med några andra anti-krigsgruppen Spartacus, som försökte få arbetarna att strejka (mot kriget). I fängelset skrev hon flera artiklar, som bl.a. förutspådde de ryska kommunisternas diktatur (hon var starkt kritisk till bolsjevikernas agerande, i princip från start).

För Rosa var det viktigaste av allt att våga tänka annorlunda, oavsett vilket pris de tankarna kunde ha. Så fort hon kom ut ur fängelset startade hon med flera andra om Spartacusgruppen. När övriga ledare, främst Karl Liebknecht, såg en chans att starta ett upplopp, gjorde Spartacusgruppen detta, vilket Rosa troligtvis inte själv vare sig deltog i eller uppskattade. Detta försök till upplopp kom att bli ödesdigert, då hon på grund av detta (av ledare av det parti hon ursprungligen tillhört) blev avrättad (tillsammans med många andra).

Rosa hade en intressant tanke om "krafterna" spontanitet och organisation, där spontanitet är gräsrotsrörelser medan organisation är en partipolitisk aktivitet. Rosa såg det dock inte som motsatta krafter, utan snarare som olika moment i en politisk process. Detta är i mina ögon väldigt tidsaktuellt, hur kan t.ex. utomparlamentariska krafter samverka/samspela med etablerad politisk vänster? Går det alls? Och på vilket sätt?

Under Rosas tid var ovanstående rörelser mellan socialdemokratin och arbetarklassens klasskamp. Hon såg det som troligt att ju mer socialdemokratin utvecklades, desto mer skulle arbetarna själva ta ledarskapet, och utforma sina egna öden. Om detta kan vi nog diskutera länge och väl. Hon hade inte kunnat förutse den utveckling som skett, som t.ex. från första och andra världskrigets konsekvenser på vårt samhälle, med dess efterföljande "dominans" av det amerikanska "way-of-life" samtidigt med en i Sverige uppbyggd välfärdsmodell, till en form av ideologisk kris och en enorm nyliberalistisk våg, som i dagens samhälle gör att allt som sågs som självklart i början av 1900-talet 100 år senare är nästintill (i vissa fall) upp-och-ner-vända världen.

Men vad som ändå kvarstår i dagens moderna samhälle är ju faktiskt ett behov av politiskt mod. Ett politiskt mod inte att våga (behöva) agera utanför demokratins ramar, tvärtom, att våga säga det som behöver sägas, även om det kostar på. På Rosas tid fanns en överhängande risk att makthavarna fängslade och t.o.m. dödade en person som visade politiskt mod. I dagens samhälle (och nu pratar jag uppenbarligen om Sverige och västerländska demokratiska samhällen) så finns den risken inte längre. Det går att visa politiskt mod utan att bli fängslad. Men frågan är om det går att visa civil olydnad i dagens samhälle? En politiker kan definitivt prata om behovet att göra klimatinvesteringar, men kan samma politiker säga att ett mer medvetet samhälle kommer att kräva att vi alla har en köttfri dag i veckan?

Det tycks som om ingen vågar prata om "obehagligheter" som inte går att undkomma, om vissa beslut ska fattas. Om vi ska leva mer miljömedvetet, kommer det onekligen att kosta på. Om vi ska leva än mer jämställt, kommer det också kosta på. Om en grupp ska ha samma rätt till en viss typ av yrken, måste den andra gruppen uppenbarligen få se sin tidigare tillgång kraftigt beskuren. Det är t.ex. inte möjligt att ordna fram 2000 chefspositioner bara för att 2000 kvinnor ska få chans att komma till en chefsposition. Vackra ideologier är ingenting utan faktiska konsekvenser.






Ett av Rosas mest kända citat är Freedom is always the freedom of the one who thinks differently, och det kommer ursprungligen från nedan text:

Freedom only for the supporters of the government, only for the members of a party – however numerous they may be – is no freedom at all. Freedom is always the freedom of the dissenter. Not because of the fanaticism of "justice", but rather because all that is instructive, wholesome, and purifying in political freedom depends on this essential characteristic, and its effects cease to work when "freedom" becomes a privilege.

Populära inlägg i den här bloggen

Politiska aktivister använder social media bäst

Vara, inte göra