Den lärare som förgyller mitt barns skolvardag är värd en statsministerlön
Lärarrollen borde vara en av samhällets viktigaste positioner. Ett yrke att se upp till, och för de som är lärare, ett yrke att vara tacksam för varje dag.
För när en vuxen människa säger "ok, jag vill gå en utbildning för att kvalificera mig till att varje dag få ynnesten att påverka ditt barns tankar, åsikter och känslor" då är det för mig väldigt viktigt.
Inte nog med en chans att få vara en del av mitt barns liv, och chansen att få vara en god förebild (som kanske påverkar resten av mitt barns liv) utan dessutom få vara lyckosten som kan komma med helt ny kunskap som får mitt barn att bli euforisk OCH få vara den som faktiskt betygsätter - värderar - det mitt barn kan på basis av det hon/han redovisar.
Vilket jobb! Så mycket gott att kunna bygga upp... så mycket gott att kunna rasera...
Tyvärr minns jag själv inte mina skoldagar på det sätt jag skulle vilja. Och tro mig, jag har letat i minnets alla vrår.
Jag minns den gamla tanten i 2:an (ja, vad vet jag, hon kanske var typ 45 som jag är nu) som första dagen hon såg mig, sa "jaså, du är den med ogift mor". Och inte direkt för att det uttalandet där och då störde mig, jag tog nog inte in uttalandet, men hennes blick på mig och ansiktsuttryck sa mig tydligt att jag borde skämmas. Jag försökte förgäves imponera på henne, jag var t.ex. den första som kunde rabbla hela alfabetet utantill, men det hade ingen effekt.
Jag minns också musikfröken i 6:an, som när vi skulle ha någon superpinsam sångövning ensamma framför alla andra, säger "ja, det sjunger inte särskilt bra". Jag var nästan ny i den klassen, hade kanske gått där något halvår, så det uttalandet hjälpte inte min självkänsla kan jag lova. (Detsamma var det "lustigt nog" i 2:an, vi flyttade ofta.)
Och jag minns min lärare i gymnasiet, första ring, som under en lektion den första månaden säger "Sophia, prassla inte så mycket med dina papper". Jag vet inte, jag kanske prasslade oerhört? Jag minns inte riktigt, jag studerade Europa-kartan i min lilla fickalmanacka för redan på den tiden längtade jag bort, långt bort, men jag tror inte det överröstade en klass på ca 35 st. 15-åringar. Jag tror mest han störde sig på det faktum att jag nästan inte alls tittade på honom.
För det var en strategi jag hade utvecklat, delvis på grund av att det liksom är lättare att undkomma spydiga och elaka kommentarer om man på något sätt själv är i underläge (och det är man ju som 8-, 12- och 15-åring) och inte tittar rakt in i ögonen på den som säger de hemska orden.
Nu var jag inte mobbad i skolan. Jag hade kamrater. Jag tror också jag på något sätt visste att det var de vuxna som var dumma, inte jag. Jag behöll på något sätt en viss självkänsla av den vetskapen, att de inte jag, var det som var fel med hela bilden.
Och fastän jag något halvår efter sista händelsen hoppade av gymnasiet, så återvände jag ca sju år senare och fixade gymnasiekompetens, skrev ett bra högskoleprov, kom in på högskola, tog kandidat- och magister-examen och slutligen min doktorshatt.
Så detta är ingen klagan, för det gíck oerhört bra för mig - trots allt.
Min frustration, ilska och besvikelse gäller för alla de som faktiskt verkligen trodde på att de var loosers, och agerade därefter. För de som inte återvände till skolan, för att upptäcka det de egentligen vet redan som 2-åringar, att det är förbaskat kul att lära sig nya saker. För de som ännu inte riktigt återhämtat sig från hemska och värdelösa uttalanden. Och för de personer som utbildar sig till lärare idag, och gör det med noll respekt för den position de därmed blir givna. Och för de beslutsfattare idag som ännu inte fattar att vi behöver satsa varenda krona vi kan på att få en värdig skolmiljö, för alla barn, där inte ett enda barn till någonsin ska gå till skolan med en klump i halsen.
