jobbcoach
Ser SVT2 om jobbcoacher och blir ärligt talat lite illa berörd. "Det hänger på dig, om du ska få ett jobb. Du måste tro tillräckligt mycket, då får du ett jobb. Vi kan inte göra något åt samhället, utan du måste jobba hårt." Den ena jobbcoachen smattrar iväg en massa budskap till unga killar: "Var glad och positiv, och visa det med ditt kroppsspråk." Den andra jobbcoachen ber alla andas lugnt och tänka att de ligger på en brygga, så de kan komma till insikt.
Förstå mig rätt, jag vet att det är enormt viktigt att tro på sig själv, att ha ett mål, att vara självmedveten. Men ibland "kan en cigarr faktiskt vara bara en cigarr", för att citera Freud. Ibland är problemet helt enkelt att det inte finns några jobb.
När jag var ung i början av 90-talet var det en period med ont om jobb. Jag fick tack och lov inte höra att allt hänger på mig själv, att det är min inställning och personlighet som gör att jag inte får jobb och att jag inte kan göra något åt samhället. Det var ont om jobb för att det var en ekonomiskt svår period, punkt slut.
Det var faktiskt inte för att jag var ung mamma, eller för att jag var ung och oerfaren, eller för att jag kom till en arbetsintervju och inte storskrattade, eller för att jag inte sökte 100 jobb i veckan. Eller jo, kanske det var en av flera orsaker, vad vet jag. Men det viktiga var att det också var samhällets fel. Inte bara mitt. Så jag lät inte den korta period av arbetslöshet störa mig sådär mycket, utan sökte till högskola, kom in och så var det bra med det.
Karl Marx sa på sin tid att arbetslöshet var ett (mer eller mindre medvetet) sätt för arbetsgivarna att se till att det alltid fanns arbetstagare på kö, att det som arbetare alltid gällde att passa sig, för det fanns alltid någon annan som ville ta din plats.
Så är det väl fortfarande? Jag menar, arbetslöshet har väl inte med enbart individuella skäl att göra?
En av de unga killarna var arg och frustrerar och ville förändra samhället. "Det är ingen idé" fick han höra. Jaha, så var det med hans samhällskritiska anda. Jag hoppas du kom in på högskolan du sökte, och valde att utbilda dig, för jag tror att du kan göra en hel del nytta för samhället!
Nej, usch. Personlig utveckling i all sin ära. Jag har själv jobbat med det i många år. Men personlig utveckling ska vara ett fritt val. Inte ett tvång. Och dessutom inte ett tvång från någon som är lika desperat att hitta jobb som du (jag menar, en stod utanför och raggade klienter). Snacka om att en blind leder en blind.
Visst behöver arbetslösa få kunskap om vad det innebär att t.ex. komma till en arbetsintervju, stirra ner i golvet hela tiden och gäspa stort. Inget snack om saken. Men jag förstår den unge killen som såg ut att vilja slå henne hårt, när jobbcoachen hurtigt sa att det var ett heltidsjobb att vara arbetslös och att det behövde inte hon, för hon hade minsann jobb.
Ja, det är ett heltidsjobb att vara arbetslös. Man måste ligga på. Och man måste vara frisk för att kunna vara sjuk, dvs. det är så mycket att ordna med så man behöver ha energi och kraft. Men ska vi verkligen kräva att den arbetslöse storskrattande ska söka jobb, på sitt heltidsjobb på en förmodligen rätt skral a-kassa? Kan de inte åtminstone få ha rätt att vara förbannade; skitsura på att de inte kan få ett jobb fastän de vill ha ett?
Förstå mig rätt, jag vet att det är enormt viktigt att tro på sig själv, att ha ett mål, att vara självmedveten. Men ibland "kan en cigarr faktiskt vara bara en cigarr", för att citera Freud. Ibland är problemet helt enkelt att det inte finns några jobb.
När jag var ung i början av 90-talet var det en period med ont om jobb. Jag fick tack och lov inte höra att allt hänger på mig själv, att det är min inställning och personlighet som gör att jag inte får jobb och att jag inte kan göra något åt samhället. Det var ont om jobb för att det var en ekonomiskt svår period, punkt slut.
Det var faktiskt inte för att jag var ung mamma, eller för att jag var ung och oerfaren, eller för att jag kom till en arbetsintervju och inte storskrattade, eller för att jag inte sökte 100 jobb i veckan. Eller jo, kanske det var en av flera orsaker, vad vet jag. Men det viktiga var att det också var samhällets fel. Inte bara mitt. Så jag lät inte den korta period av arbetslöshet störa mig sådär mycket, utan sökte till högskola, kom in och så var det bra med det.
Karl Marx sa på sin tid att arbetslöshet var ett (mer eller mindre medvetet) sätt för arbetsgivarna att se till att det alltid fanns arbetstagare på kö, att det som arbetare alltid gällde att passa sig, för det fanns alltid någon annan som ville ta din plats.
Så är det väl fortfarande? Jag menar, arbetslöshet har väl inte med enbart individuella skäl att göra?
En av de unga killarna var arg och frustrerar och ville förändra samhället. "Det är ingen idé" fick han höra. Jaha, så var det med hans samhällskritiska anda. Jag hoppas du kom in på högskolan du sökte, och valde att utbilda dig, för jag tror att du kan göra en hel del nytta för samhället!
Nej, usch. Personlig utveckling i all sin ära. Jag har själv jobbat med det i många år. Men personlig utveckling ska vara ett fritt val. Inte ett tvång. Och dessutom inte ett tvång från någon som är lika desperat att hitta jobb som du (jag menar, en stod utanför och raggade klienter). Snacka om att en blind leder en blind.
Visst behöver arbetslösa få kunskap om vad det innebär att t.ex. komma till en arbetsintervju, stirra ner i golvet hela tiden och gäspa stort. Inget snack om saken. Men jag förstår den unge killen som såg ut att vilja slå henne hårt, när jobbcoachen hurtigt sa att det var ett heltidsjobb att vara arbetslös och att det behövde inte hon, för hon hade minsann jobb.
Ja, det är ett heltidsjobb att vara arbetslös. Man måste ligga på. Och man måste vara frisk för att kunna vara sjuk, dvs. det är så mycket att ordna med så man behöver ha energi och kraft. Men ska vi verkligen kräva att den arbetslöse storskrattande ska söka jobb, på sitt heltidsjobb på en förmodligen rätt skral a-kassa? Kan de inte åtminstone få ha rätt att vara förbannade; skitsura på att de inte kan få ett jobb fastän de vill ha ett?
